idag sitter jag hemma. jag är ensam men borde inte känna mig ensam. kanske är det inte det jag gör heller, jag har en obestämbar känsla av att inte veta vad. det känns som ett fyrkantigt hål i magtrakten, mer kanske en lucka än en låda, kanske ett lock, men det känns metalliskt och just det, fyrkantigt.

inuti fyrkanten finns ingenting, det som känns är tomheten och den spränger mot ramarna, försöker omforma strukturen. jag tar ett bett till och försöker fylla hålrummet, jag hittar ett äpple, ett geléhalon eller en trädgårdssnigel. allt slinker ned i salivstinn hals, men passerar på något obegripligt sätt på baksidan, längs med ryggraden och direkt ut genom ändtarmen. hålet består. jag har redan tillräckligt många hål, jag använder inte ens dem alla. räknas naveln som ett hål?

eller en grop? kanske en förhall till den ekande sal som finns bakom bukfettspörtet.. eller, ett litet väntrum, det förklarar känslan av obestämbarhet. känslan liksom vibrerar sidleds, upp och ner och fram och tillbaka, ganska långsamt, jag tänker mig ett elektriskt stängsel i en öde hage med ruttnande grästuvor. det finns ingenting som går fort här, gnagande sågar rörelsen genom inälvor och gungande vågor byter plats på mina inre organ. eller, gör plats för hålrummet.

när jag tänker närmare på saken är det kanske så att metalluckan är mer en båge, mer som en dörrkarm. dörren saknas, haspen ligger inte på och det går lätt att tjuvkika genom det obefintliga nyckelhålet. jag vet inte om entrén är från framsidans väntrum eller utgång för någonting som kommer djupare inifrån. jag tror att jag har fått damp, som en konsekvens av att någon barriär i hjärnan en gång brast och tvangs ta en annan väg. dålig framkomlighet, synapser orienterar lika bra som ångvältar i mosig hjärna. sitter som en efterbliven underklasskäring och glor på burken som framblinkar visuellt, ointellektuellt. min vän.

öronen vill höra, ögonen vill inte se men uppfattar i alla fall blinkningar och det lilla hålet i magen försöker sluka men någonstans läcker det och jag har inget reparationskit i fickan. skriver upp det på inköpslistan. jag har plåster, om jag äter upp ett kanske det fastnar på rätt ställe. men jag kan inte äta upp knatte, fjatte och tjatte.

nu har jag hållit på i flera rader och gått i cirklar runt mig själv i något försök att identifiera det tillstånd som jag befinner mig i. jag kan ställa mig strax bakom min egen axel och bita mig själv i nacken, men behöver inte egentligen göra det för att tränga in i mig själv. ett: oro. två: möjlig fortsättning på psykisk sjukdom. tre: opersonlig identitet. Mycket möjligt att dessa tre faktorer är av varandra oavhängiga. jag har ingenting!

jag är ingenting! jag är som en dildo med dåliga batterier, jag kanske skakar till ibland och försöker hävda mig men helst ligger jag kvar i lådan under sängen. jag tror att jag vill saker, jag vill att jag skall vilja saker, men det händer inte. imorgon kanske, jag har snören, sax och papper. nästa vecka kanske, jag har högen där med böcker från förra, förrförra och föregående år. när jag får sällskap nästa gång är det annorlunda. då kan jag suga in den andres själ. för själar gäller andra krafter än tyngdlagen och de verkar därför svävande lägga sig över hålet som ett litet, till och med rosa, moln. en barnsjäl fungerar bäst och kan dämpa min otillräcklighet även svåra dagar. men det gör mig ändå trött, mycket trött. men vad gör det? jag går redan i slow motion.

kanske att en regnig dag känns ännu mer grå efter en dag med solsken men inte kan jag stänga in mig som en kokong i en liten insynsskyddad sovsäck. jag kan känna liv, glädje, närhet, värme och kärlen, men aldrig på egen hand, med mig själv. snälla helige ande, uppfyll mig eller skicka ett recept på ångestdämpande medicin.