När jag är med dig
är jag sval och tyst,
försöker se sorgsen och skör ut.
Allt för att du ska se mig som djup.


Jag kan ju inte se glad ut,
för du vill ju inte ha mig.
Jag kan ju inte se glad ut,
för då kan du ju tro att jag inte vill ha dig.


Helst av allt vill jag kolla på dig
med ledsna
Hundvalpsögon,
för då kanske du förstår hur ledsen du gör mig.


Och dom ledsna Hundvalpsögonen ber om att
du ska älska mig
och glömma alla andra.


Jag kan ju inte skratta,
verka sorglös
för då kan du ju tro att jag är ytlig
och
precis som alla andra


Och jag vill ju verka speciell inför dig.


Så jag fortsätter att verka
komplicerad
sorgsen
djup
och skör,
och jag fortsätter titta på dig med
blanka, ledsna
Hundvalpsögon,
helst med smärta i,
så du fattar att jag inte kommit över dig.


Helst av allt vill jag kanske att du ska se mig som en
skör glas skiva,
som går sönder,
om man så mycket som
petar på den.


Men om jag någonsin kommer bli
lycklig
av detta,
är jag ytterst tveksam till.

Och om du någonsin kommer förstå vad dessa
blanka
ledsna
Hundvalpsögon
vill säga
är jag också ytterst tveksam till.


Kanske borde jag istället välja
livet,
välja lyckan.