Du liksom bultade, bultade
ut det
tills jag förlorade kontakten med mig själv.


Jag blev luft och inget mer,
ett skal tillslut med dig.


Du bara kom som en vind,
och förändrade allting.
Bultade ut det,
tills jag inte hade någonting.


och det var du som ägde mina tankar,
drömmar,
och alla andra ting.


Ibland undrar jag hur det skulle vara,
om jag inte ofrivilligt tappade mig själv,
varje gång med dig.


Om lycka inte skakades runt,
och tillslut bara blev en
ångestklump.


En klump som kväver.


Ibland undrar jag hur det skulle vara,
om jag kunde titta på dig
utan att ofrivilligt
ramla ner på marken
och drunkna i nån
vattenpöl.