Det står skrivet i ditt manus.
Såhär ska du göra, såhär ska du leva.
Förutbestämt vad du ska säga
och hur du ska säga det.

I detalj skrivs det om hur du ska forma ditt leénde.
Inte för mycket, inte för lite.
Kom ihåg att visa tänderna.

Tala tydligt så att folk slipper säga ”va?”.
Tala högt och glatt och säg att allting är bra.
Skratta sådär lagom tillgjort också, är du snäll.

Det står i ditt manus.
Du måste.

När mörkret faller ska du bjuda på te.
När natten fångar dig ska du sitta vaken.
När morgonen kommer ska du blinka bort dina tårar
och säga till din spegel att: ”ja, visst är jag väl fin alltid. Visst är jag väl duglig.”

Inte.

Plocka upp ditt manus.
Du har inget val.

Kan någon se igenom dig?
Förbi denna lycka av plast?
Förbi tomma ögon och ett tafatt och hjälplöst ”hejdå, vi ses imorgon.”?

Dina rosor har vissnat och dött ut för längesedan.
Dem sa aldrig åt dig att blommor behöver vatten.
Dem sa aldrig åt dig att ett andetag behöver liv.

Skriven 4 sept. o5