Man vaknar varje morgon och vet vad som ska hända. Man önskar att det fanns någon som kunde få en att vända. Men man vet att man måste klara sig själv. Det finns inget som hjälper mot den smärtan man känner inom sig. Ingen vet hur man är, ingen anar att något är fel. Man känner sig hemsk, fast man vet längst in i hjärtat att det inte var ens eget fel.

Det jobbigaste är på morgonen att behöva resa sig upp ur sin varma säng. Man tar god tid på sig. Nu kommer det man fruktar mest. Det som kommer är den enda som vet allt. Man hatar den, för den vet alldeles för mycket om en.. Man ställer sig rakt emot den. Tittar in i den. Spegeln. Det går inte att dölja något för den. Spegeln får se hur man egentligen mår. Den vet det som ingen annan vet. Den vet hur man brukar sitta inne på toaletten och försöka gråta bort allt som hänt. Fast man vet att det inte hjälper en att kommer över den skulden man känner.

Man tar sig genom ännu en dag i skolan. Men ingen vet, ibland tror man att ingen vill veta, eller vissa vet kanske men vågar inte berätta det. Det är kläderna som gör en till en helt annan person. Man blir en person utan känslor, en som kan sopa allt som hänt under mattan. Man visar inte hur man mår. Man har döljt det så länge nu att man inte längre vet hur man tar fram det och visar folk vem man egentligen är.

Skolan är en plats där man måste vara. En plats som ska vara bra för en. Man ska ha kompisar, vara glad och gilla skolan. Därför låtsas man. Man går över till den andra personen, personen som man vet att alla människor gillar, bara för att inte behöva visa den smärtan man går runt med inne i sitt krossade hjärta.

Man studsar runder, skrattar, är med sina kompisar. Men ändå är det ingen som känner falskheten i det man gör. Det är ingen som förstår att man är skadad, söndersliten, krossad i små, små bitar. Det är ens egen svarta hemlighet.

Alla har ju hört att det ska hjälpa att prata med någon om något jobbigt har hänt. Men det stämmer inte, eller det hjälper kanske för stunden. Men det som har hänt finns alltid kvar. Det är något som aldrig kommer läka. Eftersom det händer igen, igen och åter igen. Man vet inte hur man ska kunna gå vidare, man vet helt enkelt inget alls längre. Den som skadade en, slet en itu och krossade allt som fanns i mellan dem, tog förnuftet ifrån en. Nu finns bara ett tomt svart hål. Ett hål man aldrig visat för någon, aldrig pratat om innan, eftersom man alltid har trott att det skulle försvinna. Men nu när man har fått leva med det stora tomma hålet inom sig så länge, har man stannat i ett stadie där man lurar andra för att slippa prata om det som hände emellan en själv och personen man älskade.