Har du hört om flickan som blev för lycklig?

Det föddes för länge sedan eller kanske aldrig någonsin en flicka. Vad det var för väder den dagen hon kom till liv minns ingen alls, de minns bara hur barnet skrek när det kom ut till den hemska världen och hur det fysiskt lilla barnet men det så psykiskt stora spred en sorg som var näst intill obeskrivlig. De flesta barn skriker när de kommer ut till världen, det är inte konstigt. Men skriket skar så i alla människor att de helst ville dö, vilket inte var lika vanligt.

Vad det stackars barnet fick för namn spelar ingen roll. För denna flicka kom ändå och kallas flickan som blev för lycklig. Det var en hemsk födelse, men det dröjde inte länge innan det lilla spädbarnet började skratta. Hon hade det mest genomträngande skratt, lika genomträngande som hennes skrik. Det letade sig in i allas hjärtan och de kände lycka. Folk blev så sorglösa att de avbröt sina liv för en stund. Clownerna på cirkusarna var tvungna att avbryta deras länge förberedda nummer för att stoppa lyckotårarna när flickan kom för att kolla, sockervaddsförsäljarna ramlade omkull av förtjusning när den lilla flickan kom för att köpa sockervadd, för hon tyckte att det såg kul ut med den söta vadden att hon skrattade det vackraste skrattet. Flickan skrattade inte mer än normalt, men när hon väl brast i skratt spred sig det flera mil åt alla håll, inte för att det var ett på något sätt extra starkt skratt, det var bara speciellt, och det spred sig mjukt vidare, vidare och vidare åt alla håll och kanter. Detta gällde alla hennes känslor, men vid det här stadiet i hennes liv var hon bara lycklig.

Så, varför blev världen så påverkad av flickans känslor?
Det är det ännu ingen som vet. Men hon hade ett liv med överflöd av lycka, det kanske inte låter som om det var så himla farligt, men det var det. Farligt och riskabelt var precis var det var. Hon kunde inte bara skratta ihjäl sig, hon kunde även sprängas av lycka, försvinna i sig själv, hennes tårar skulle säkert kunna fräta sönder guld om hon grät några. Världen kunde gå under av hennes starka känslor.

Om man är så pass lycklig, som det lilla flickebarnet var, är det så att när väl sorgen når en, sänks man så mycket djupare. Detta var något som tyvärr drabbade flickan som blev för lycklig. Eftersom hennes känslor var mycket starkare och påverkade alla blev det en ännu djupare sorg då flickan började gråta tårar för första gången. Hon hade aldrig känt något obehag sen dagen hon föddes.

Anledningen till att hon grät låter konstig, men det är lika sant som att flickan en gång fanns. Det var så att det glada barnet hade en hund. En hund hon älskade mest av allt i hela världen. Denna hund var uppfostrad och övergödd av den lilla ungens skratt. Uppblåst av glädje. Och tro det eller ej, men denna vovve var lik en ballong. Hunden kallades hunden som blåste iväg av lycka. För som alla vet skrattar inte hundar, de kan inte ens le. Ballonghunden kunde inte få ut sin lycka på något sätt, så istället blåstes han upp likt en ballong. Som sorgligt nog togs av vinden en dag när det blåste kraftigt. När flickans stora kärlek försvann, avled också delar av henne själv. Det kom tårar. Hela världen mörknade den där dagen och jordens invånare gjorde allt för att hitta stackars Ballong. Hela världen höll på att dränkas i all sorg. Tre dagar senare hittade de honom fast i ett träd. Flickan som blev för lycklig blev glad och kunde le och skratta igen och jorden fick någon slags balans.

Men som med allt annat så behövs det lagom med doser. Flickans sorg förmörkade världen men för mycket lycka fick den att blomstra sönder. Det var när flickan var i tonåren de kom på att de måste övervaka lyckan. En pojke som kom att kallas pojken som räddade världen erbjöd sig att hjälpa till med att kontrollera flickans lycka. Det fick aldrig flickan veta, utan den unge mannen blev hennes vän. Det jobb han tagit på sig var något mycket svårt. Flickan var nu tonåring och hennes liv var en enda karusell. Men flickan var ändå lycklig för det mesta. Problemet kom då pojken blev kär i flickan. Detta var inte oväntat, för hon gjorde ju honom så glad. Den större utmaningen var den att flickan älskade pojken. När de var ifrån varandra grät hon och hela världen brast, när de var tillsammans skrattade hon ut lycka som upprymde hela världen så att ingen kunde koncentrera sig på sina liv, de var också tvungna att le och ingenting gick som det skulle. Skulle världen gå under av lycka eller sorg?

Svaret var att världen inte skulle gå under alls, det enda som skulle gå under var flickans själ och pojkens hjärta.

Pojken och flickan kunde inte slitas ifrån varandra. Det kanske fanns för mycket lycka och för mycket kärlek. Något var tvungen att göras och alla visste vad. En kyss räckte, sen skulle världen vara räddad. Vid en sjö, som kom att kallas sjön där flickan försvann, vandrade pojken hand i hand med flickan, det par alla ville hata isär, men inte riktigt kunde. De pratade om solen, månen och stjärnorna. De talade om döden och vad som skulle ske när de dog. De pratade om kärlek. Pojken såg in i flickans ögon för en stund. Sedan tog han mod till sig. Han sa att han älskade flickan och kysste hennes läppar. Denna upprymdhet hon då kände kunde inte försvinna genom skratt, inte heller genom tårar, känslorna kunde inte ta vägen någonstans. Så snart deras tungor möttes sprack flickan som blev för lycklig likt en såpbubbla. Lyckan mördade henne, kärleken blev för stark. Hon visste själv vad som skulle hända, men ingenting kunde stoppa det. Alla visste det. Det var det enda sättet att rädda världen. Hon dog en vacker död, en nödvändig död, det visste pojken och det fick bli hans arma tröst.

Akta er för att bli för lyckliga