eftermiddag.
siter återigen på ett litet café.
ensam med mina tankar.
för mycket kaffe är bra för själen.
skolkar från (mitt icke existerande?) jobb.
ville inte gå dit bara för att slavarbeta.
gör mitt bästa för att undvika alla söta saker
som ploppar upp runt omkring mig.
godis, kakor, pojkar, flickor.
nedkladdade i rosa sockerskimmer.
enorma bullar för tio kronor vinkar år mig,
men jag låstas att jag inte ser dem.
jag har ju mitt kaffe,
i den stora underbara koppen.
tröst.
försöker att undvika människors blickar.
och jag har motvilligt bestämt mig för att inte träna idag.
hellre imorron.
prioritering.
vill sy min tröja, men jag vågar inte.
vill fly, men inte utan honom.
vill skära bort min mage, men har inte råd.
om någon erbjöd sig betala skulle jag inte tveka.
röta i huvudet.
grönsaksberoende.
vill köpa något som gör mig lycklig.
fast jag tycker inte om känslan av att vara:

materialist.

gubbar som smackar vid bordet brevid.
pratar om allt och ingenting.
dock mest inte alls.
hur kan man prata en hel dag utan att säga något?
det känns som om jag skulle kunna sitta här för evigt.
och bara skriva skriva skriva ut all skit.
dock illamående.
vet inte varför.
för mycket skit?
kanske.
ordbajs i alla fall.
tittar upp.
bullarna påkallar uppmärksamhet,
men jag ignorerar dem återigen.
satt på nätet innan idag.
hittade en gammal kompis.
läste hennes tankar,
tittade lite på hennes bilder,
tyckte lite synd om henne.
för att hon fortfarande är den hon var när jag kände henne.
men jag kanske också är den jag var då?
kanske har jag inte heller kommit längre,
hur vet man sånt?
borde kanske försöka ge ut en bok,
men vem fan vill läsa vad jag skriver?
till skillnad från någon pretantiös jävel.
som linda skugge.
hur kan en enda människa skriva så mycket,
och ändå inte ha något att säga?
och få betalt för det.
avundsjuka i hela kroppen.
ibland räcker det med ett provocerande skal.
min mage är provocerande,
men ingen ger mig betalt för det.
fusk.
förklarade för fredrik att min kropp inte bara är min boning,
den är även stor som ett hus.
han trodde mig inte.
han såg inte för all hud är i vägen.
önskar lite grann att någon var här,
och höll mig sällskap.
men jag vill samtidigt vara ifred med mina frågor och tankar.
för jag vet att ingen kan svara på dem i alla fall.
människorna som går runt på gatan utanför
ser alla ut som skyltdockor.
(eller gör de?)
vackra, smala och gjorda av plast.
och säkert tänker alla på denna livsviktiga fråga:
vad ska vi äta till middag ikväll?eller, skyltdockor kanske inte äter?
kanske är jag till och med den enda som andas?
men det tror jag inte.
för de dör om man virar in dem i gladpack.
kan man freebasea morötter?
hade man kunnat hade jag gjort det.
kroppsfixerad som alltid.
vill att mina höfter ska krympa så att mina byxor
också kan hänga sådär snyggt på höfterna.
men det gör de aldrig.
felsydda?
trolivgtvis inte.
mitt tröstande kaffe är slut.
och jag funderar på om det är värt att betala fem kronor för påfyllning,
som man kanske inte dricker upp.
jag darrar.
fryser jag?
vet inte.
lätt illamående tror jag.
men det kan vara inbillning.
fredrik skulle komma hem sent idag.
vill inte vara ensam.
får låta winnerbäck hålla mig sällskap.
vill shoppa kläder,
men vill inte konstatera att jag är för tjock för allt.
får det lov att vara en bakad potatis?
eller kanske en hink att kräkas i?
ibland är det svårt.
jag ordbajsar så fruktansvärt mycket.
inget jag tänker är någonsin meningsfullt.
kanske är jag som linda skugge i alla fall.
fast utan betalt.
fuck.
varför får inte min rumpa plast i pyttesmå jeans?
för lite grönsaker troligtvis.
broccoli imorron kranske?
endast?
nej, det går inte.
blä.
allt är ara dravel.
vill inte.
hur kommer det sig att hur mycket man än tränar
så försvinner inte putmagen?
eller fettet på armarna?
problemområden.
katastrofområden.
eller så.
pilatesförsök nu.
kan det rädda världen?
vad vet jag?
inget, det är ju bara min kropp.
och den gör som den vill.
borde jag kanske bry mig om viktigare saker,
som världen eller så.
men den är ju större än min mage.
och hur ska man kunna tackla något sådant?