jag tittade ner,
och såg dem.
det var som om jag inte hade
tittat på mina egna armar
på flera år.
som om jag har tittat för länge på en vägg
med matchande gardiner.
allt har liksom smält in i tapeten.

först tänkte jag
\"mina vänner!\"
men de är inte mina vänner.
för vänner består av kött
och blod,
och dessa är sen flera år tillbaka
läkta.
vita.
och skriker inte längre av ångest.




(är det detta som kallas för \"hel\"?)