Skrev efter att min morfar hade dött.
Till dig som jag saknar mer än vad mitt hjärta klarar av!!!
Vad är det för mening att leva utan dig?
Varför var någon tvungen att släcka just ditt ljus
när jag behövde dig som mest.
Jag vet vad du skulle ha sagt om du hade levat men jag orkar inte lyssna.
Det gör för ont att överhuvudtaget tänka på dig.
Jag kommer aldrig mer få sitta i ditt knä medan du kallar mig Fia-Lotta
och aldrig mer få hjälpa dig att plocka fram kakor.
Tjuväta kakor var det bästa du och jag visste.
Dom andra undrade alltid varför vi var så mäta när vi skulle börja fika.
Det var din och min hemlighet.
Nu när jag kommer och hälsar på är det så stelt.
stenen som sitter där du ligger kan varken prata eller äta kakor den bra står där med ditt namn på.