Kanske blir det vi igen. Det sägs att tiden läcker alla sår men varför pulserar det då ur mitt när det är över ett år sen vi tog farväl. Du till Italien och jag, ja jag lämnades kvar på perrongen. Du for för att som du sa, göra det som måste göras, och sen får vi se. Du har aldrig varit så vacker som då, aldrig så brutal. Har hatat det landet sen dess.

Gick ut på balkongen och tände en cigarrett. I huset mitt i emot mitt, tre trappor upp, såg jag ett par som älskade. Det fanns en tid då det var vi. Varmt och passionerat. Som eld. Kände hur min kropp saknade ditt kött, och min själ din.

Några dagar senare sprang jag på dig på stan. Du berättade att du hade flyttat tillbaka och frågade om jag bodde kvar i samma lägenhet.
Jag svarade ja.
Kom och hälsa på mig någon dag vet jag, jag har så mycket som jag vill berätta.
Min kropp skälvde.
Jag bor i huset mitt emot ditt, tre trappor upp.