Med två fingrar förde jag varsamt en hårlock bakom hennes öra.
Lät dem fortsätta sin resa neråt, och hindrade täcket från att dölja en gyllenbrun axel.
Följde halsådern uppåt och drog fingrarna fram och tillbaka utmed kindbenet för att slutligen låta dem stanna under hennes haka. Med tummen fixerade jag hennes haka och lyfte den varsamt uppåt, vilket blottade hela hennes hals. Min åtrå visste inga gränser, hon var så vacker och jag förstod att jag aldrig skulle komma att älska någon mer än vad jag älskad henne. Anna sov fortfarande och av hennes lunga ansiktsutryck förstod jag att hon var trygg. Jag gjorde henne det.
Lycklig, är jag det, tänkte jag, förtrollad av allt som var hon.
Ja.
Aldrig hade jag varit så lyckig.
Aldrig så rädd.