kring ett bord för tre. Till meningen med livet var förstås fighting spirit en del av tjusningen. Det låter av någon anledning så mycket mera, så mycket mera tjusande. Lusten att leva. Frågan var väl bara hur, med vem eller vilka. Vi var inte där så värst många timmar, en halv dag högst.
Men vi hann umgås rejält ändå. Åter igen sökte vi igenom lägenheten, frågandes varandra ’letat här, letat där?’ Till sist talade vår värd om för oss att där, på dörren, hänger hans reservnycklar i en liten tub för hantverkare att låna om de så skulle behöva. Han följde oss ut, vi skulle med en helt annan buss, vid centrum, åt ett annat håll vi skulle gå. Vi skyndade oss på och hann därför också precis lagom till bussen kom.
Oj, vad trötta vi var när vi stigit ombord på den. Resan hem gick som på räls, så pendeltåg vi fore. Väl hemma hos oss igen ringde vi och tackade för allt. För den fina dagen, för den goda maten och sällskapet.
Nu skulle en lätt ha kunnat tro, att historien slutade bara sådär. Skulle en verkligen kunna tro det? Än nycklarna då? Tja, jo, det förstås. Vi kom alltså hem lyckligt och väl. Följande dag var en måndag och semestern gick av stapeln. Vad gjorde vi väl då första dagen av semestern förutom att sätta i oss mat och umgås. Vi promenerade förstås. Vi hade inte sparat till semestern, så vi hade för ont om pengar för att gå på bio eller något liknande.
Vi umgicks tillsammans, var och en för sig, med kompisar och så vidare, tills pengarna kom. Vi vände på dygnet, sov till tio-elva på dagarna och var uppe halva nätterna. En dag beslöt vi oss för att åka in till stan och gå på galleritur.
Jag beslutade mig för att ta sommarjackan

Oerhört spännande upplösning i kapitel fem