din blick
bildade glassplitter
på insidan av mig
du ser inte
men jag känner och det
spränger fortfarande
under mina ögonlock
det bränner fortfarande
när jag andas
och molnen är inte längre
bomull
över mitt paraply
men med ett suddigt
leende på läpparna
får jag folk att
inte märka
hur jag spricker inuti
och de kallar mig stjärnsöt
där jag går på
blomstrad asfalt
men jag har
tappat mina stjärnor
bakom mig
och ingen vet
att jag försöker gömma
marken under mina fötter
hur spåren från dig
sticker fram under tårna
de sitter kvar
fastän du
egentligen aldrig
stod där