-Du Sixten?
Sixten såg upp från tidningen han som vanligt satt och läste i på lunchrasten.
-Mmmm…
-Jag måste bara få prata med dig om en sak.
-Gör det då.
-Måste du sitta och läsa sporten just när jag skall till att berätta någonting häftigt? Lägg ifrån dig tidningen en stund och lyssna på mig för en gångs skull.
-Hm, okej då. För en gångs skull skall jag verkligen höra på vad du har att säga.
-Ok, du brukar lyssna med åtminstone ett halvt öra. Men den här gången är det viktigt.
-Tala ut bara gosse, tala ut.
-Jo, du får lova att inte skratta nu, men när jag vaknade i morse… jag hade en konstig dröm, men sedan när jag vaknade… lova att inte skratta hördu.
-Jaha, hur skall jag kunna lova det då, jag har ju inte fått höra något om vad det är som är så viktigt.
-Nåja, i alla fall så, hade jag en dröm. Den handlade om oss två. Om dig och mig. Om våra liv faktiskt. På det viset verkade det inte som en dröm, utan precis som den verklighet vi befinner oss i just nu. Eller kanske inte befinner oss i.
Sixten tittade litet underligt på honom, men han sa ingenting. Det verkade som att Perra ville ha någon slags reaktion ifrån honom. Men det enda han gjorde var att prassla litet med tidningen, som för att mena på att han faktiskt ville fortsätta läsa nu snart. Förutom att han litet tankspritt kliade sig i ena örat. Det högra örat. Han väntade otåligt, litet grinigt kändes det som i luften mellan dem.
-Du kommer nog att skratta åt mig i alla fall. Jag drömde alltså om oss båda. Jag drömde att vi satt här som nu, på det här caféet och funderade på om vi skulle ha varsin kaffe på maten eller inte. Egentligen inte så mycket att fundera på, vi brukar ju ta varsin kaffe på maten. Men i drömmen så gick jag inte som vanligt och hämtade oss varsin kopp kaffe. Det är ju det jag säger, jag gick inte och hämtade… sedan när jag vaknade i morse så fick jag en slags föraning kändes det som… en föraning om att det som hände i drömmen var sant. Att det egentligen inte alls var någon dröm. Naturligtvis var det en dröm, jag vaknade ju ur den. Men jag vet inte hur jag skall förklara.
-Du kommer ju ingentstans. När kommer det viktiga in egentligen?
-Det kommer kanske inte. Det beror ju på honom.
-På vem?
-På, jag vet inte vem. Men, ja på han som skriver oss, som skriver vårt liv. Jag tror att han skriver vårt liv. I kapitel som han sedan lägger ut på Internet.
-Är du inte riktigt klok?
-Jag drömde i morse om oss, att jag kom på en sak som rör oss båda två i högsta grad. Jag drömde att om du gjorde en gest eller sa någonting så var det för att han skrev att du gjorde gesten, eller att du sa vad det nu var du sa. Om det nu är så att han skriver våra liv, gester, repliker och allting, frågan är väl om han kan se våra drömmar också. Jag fick en känsla av att drömmarna tillhör oss.
-Kan du ta om det där?
-Jag drömde att någon skriver våra liv. Att när du nu frågar mig vad jag menar med vad jag sa, så säger du det som en replik i den historia han skriver, som är våra liv. Men att när vi drömmer så är det vi själva, vårt egentliga liv som utspelar sig. Du vet ju att vi nästan jämt käkar lunch på det här stället, ’Kringlan o ängeln’. Vi tar så gott som alltid kaffe på maten. Men i drömmen så tog vi inte kaffe på maten, det är ju det jag menar, i drömmen kunde vi avvika från normen. Jag kunde välja bort att ta kaffe eftersom jag kunde bestämma själv. Han skriver inte mitt liv när jag drömmer. Så frågan är då om det är drömmen som är verkligheten.
-Eller så får han dig att tro att det är så, han kanske förstår att du behöver någonting eget att tro på.
-Du tror mig alltså? Att han som skriver våra liv inte kan skriva drömmarna… eller du sa ju just att… men du tror att det kan vara så att våra liv skrivs av någon?
-Historier som sedan läggs ut på Internet? Var då då, om jag får fråga? Du kan väl be Anna som är så haj på datorer att leta upp den där sajten som du tror att han lägger ut vårt liv på? Förresten så kan du väl inte veta om det är vårt liv han skriver så att det händer, han kanske spionerar på oss och så skriver han händelserna i efterhand, just när de händer eller just hänt, menar jag.
-Jag vet att det låter heltokigt.
-Men om han nu skriver våra liv, när vi är vakna åtminstone…
-Jaa…
-Då skriver han väl också just det här som vi pratar om just nu? Varför skulle han vilja medvetandegöra oss om att vi bara är påhittade och bara finns i hans fantasi? Du hör ju själv hur det låter? Det låter ju som rena skämtet. Hur kan han skriva bådas våra liv? Parallellt? Han kanske bara skriver ditt liv, kanske vill han få dig att tro att du har drömmarna för dig själv. Men vem kan styra sina egna drömmar? Om han kan skriva någonting så vore det väl snarare dina drömmar, och inte det liv som så slumpvis utspelar sig just nu. En annan sak, du har inte hämtat oss något kaffe idag, ändå är det väl minst tio minuter sedan som du satte i dig din sista tugga?