Varje förbipasserande minut gjorde oss svagare.
Vi tog sönder varandra, och det var så vi skiljdes åt- trasiga.

Vi hade byggt upp en stark grund som vi trodde var oslogbar,
en grund som skulle klara allt.
Men vi tänkte inte på att vi bara var mänskliga,
grunden byggde på känslor.
Vi tänkte inte på att vem som helst hade tillträde till vår perfekta grund.
De var starkare än oss, älskling.
De kunde med några enkla handlingar rasera både mig
och dig och allt som gjorde att vi höll oss stående.
Vi lyckades ta oss upp, tillsammans, ett bra antal gånger.
Vi lyckades ta varandras händer
och med gemensamma krafter bygga upp allt igen
och återigen ställa oss med själarna blottade för allmänheten.

Du var stark, jag var svag.
Du var allt, jag var inget.
Vi lärde oss tillslut att det var vi själva som rev och förstörde varandra.
Vi drog och slet i varandras hjärtan bara för att få mer av varandra.
Alla de beröringar som hade varit tillräckligt laddade
för att ge ifrån sig stötar slocknade
och allt som var kvar av oss var två tomma skal.
Hjälplösa, krossade och sårbara.
Det finns inte längre något vi, det var nu du och jag.
Det fanns inte längre något oss, nu fanns det mig och dig.
Under en bråkdels sekund dog jag.
Men nu vet jag att du lärde mig vad livet var.
Du lärade mig älska.