Du ville inte lämna mig tom
och kippande efter luft på marken,
men vi båda visste att det var så det skulle vara
och så det var tvunget att bli.
För vet du älskling?
Vi var bara ännu ett naivt tonåtspar,
för upptagna av vår egna, så speciella, kärlek.

\"Vi är inte som de andra, de vet inte vad kärlek är, honey.
Jag och du, vi klarar allt.
Ge dem ett finger och ta min hand\",
ett leende spred sig blygt över mitt ansikte,
jag tog din hand och hoppade ner.
Det svarta paraplyet bromasde upp vårt fall,
vi glisserade över solnedgången,
dag efter dag efter dag efter dag.
Vi var så vackra älskling,
mot de röda molnen som avtecknade sig
mot den kala himlen.
Och du sa \"Kolla, älskling, se på dem.
De ligger där på marken, ensamma.
Vi är i luften, älsklig, vi ska aldrig landa.
Vi ska andas ur varandras lungor.\"
Men älskling, vet du vad?
Allting hittar sitt slut,
det kan bara bli mer eller mindre smärtsamt.
Och du sa \"Hey honey, jag tänker inte släppa dig.
Släpper jag dig, släpper jag allt.
Vill du se mig släppa paraply och falla till marken?\"
Jag släppte,
och för en gång skulle visste vi båda
att det var så det skulle vara
och det var så det blev.
För älskling, vet du vad?
Vi var som de andra,
vi var för blinda för att se
allt vi inte hade,
allt vi inte kunde nå.

Och jag vet att du inte ville lämna mig på marken,
förlåt, jag var tvungen att låta mig själv gå.
Förlåt att jag släppte din hand, trots alla löften jag gav.
Ändå finner jag mig själv här idag,
med tanken på hur vackra vi var.
och jag förundras fortfarande över
hur våra händer kunde smälta samman
så perfekt i varandra.
Varför lät du mig välja paraply?
Varför lät du mig förstöra oss?
Jag skulle ha valt ett rött.