Det blåser.
Och det är en varm vind. För första gången på länge är vinden varm, och inte kall och hård. Den har varit kall och hård alldeles för länge.
Jag kollar ner på mina fötter. De står millimeter från klippkanten. Men det gick inte över.
Nedanför mg ser jag hur havet slår mot klipporna. Bildar vitt skum.
Havet har tappat sin lockelse. Jag känner inte längre någon längtan efter det bottenlösa djupet.
Nej, istället ser jag hur solstrålarna som brutit fram bakom molnen glittrar i vattnet, leker tafatt.
För första gången ser jag att havet är vackert.

Jag vänder mig sakta om där jag står på klippan. Lite längre upp står Andreas och även på detta avstånd kan jag se oron i hans gröna ögon. Oron han försöker dölja.
När jag ser honom stå där så mins jag första gången vi träffades. Det var några år sedan nu. Innan det svarta hade fått ett ordentligt grepp om mig. När det svarta fortfarande bara låg som ett moln i magen.
Andreas hade varit enda ljuset i en värld som mörknade allt snabbare, Men inte ens hans värme hade kunnat lösa upp det svarta, inte då. De svarta hade vuxit, tagit över och drivit mig till kanten.
Och då stod han där.
Det var hans mjuka: ”Klara.” Som väckte mig ur mitt drömlika tillstånd.
Nu går jag långsamt mot honom.
Ser hur han andas ut och ler mot mig. Oron har inte försvunnit från hans ögon, men han ler. Det där leendet som alltid känts speciellt för mig. Det där leendet.
Plötsligt känner jag hur hela kroppen börjar skälva. Hela jag börjar skaka.
Andreas rusar fram till mig innan jag hinner falla till marken. Han trycker mig mot sig. Håller om mig, vaggar mig som ett litet barn. Jag känner mig trygg i hans famn, osårbar. När ser upp på hans ansikte tycker jag mig se något som blänker, men han trokar snabbt bort det.
Trots att jag slutat skaka står han kvar och håller mig.
Hans värme tränger in i min kropp, når ända in i det svarta kalla jag gömt där inne. Hans värme börjar det långsamma arbetet att tina upp det kalla. Det kommer inte att gå fort, men jag vet, jag vet att han kommer att klara det. Hur har jag någonsin kunnat tänka tanken att inte ens han kan tina upp det svarta?
Han håller mig tätt och pratar ned i mitt hår.
”Klara, Klara, lova mig att du aldrig försöker göra något så dumt igen.”
Jag ser upp på honom och ler.
”Jag lovar.”