Kanske förlorade jag lite av mig själv i dig
kanske gav jag dig lite för mycket av mig själv
För den kvällen då du gav mig ultimatumet
kändes det som jag dog lite mer än vanligt
och när du smällde igen dörren
kändes det som
jag var dörrkarmen som tog smällen

(precis som när jag skrapade upp knäna när jag var sju)

och jag tror inte det läkt än
och även om det läkt så sitter smärtan alltid kvar
onårbar under huden

Jag brukade ligga på gräsmatta sena sommarkvällar
se på stjärnorna
som sträckte ut sig på den nattsvarta himmlen
och några gånger var du där med mig
men jag tror aldrig att du förstog romantiken i det
inte så som jag gjorde
jag tror det var jag som lät dig gå
och

jag börjar bli trött på att plocka upp spillror av mig själv
som andra har tappat
för jag förtjänar bättre

Jag förtjänar bättre