Ahh jag känner smärtan igenom kroppen.
Och det underliga är att jag älskar det. Jag lever för det.
Smärta är mitt födoämne.
När de talar om att jag står för all deras smärta skrattar jag högt och gråter tyst.
Beter mig kallt och orsakar mer smärta.
Livet för dem är piss och jag är deras tumör.
Jag är där för att förvärra.
Inget kan rädda honom. Han kommer att bryta ihop och jag kommer att skratta glatt tills han inser att det inte bara är han som skadas.
Jag kommer att skratta.
Jag hoppas att det sker snart.
jag vill släppa honom. Han gör mitt liv till ett värre helvete än vad det är.
Finns bara ett sätt, att fly.
För honom är det likadant som att orsaka smärta. Det kommer att vara det sista jag gör honom.
han kommer att krossa sig själv med sitt ironiska utlete
Han skall fjättras för sitt eget ego.
Han säger alltid att jag är orsaken till all smärta. Med tiden har jag blivit hans orsak till smärta.
Nu skall han få se vad jag faktiskt kan göra när jag tänker efter och smider planer.
Han skall få se vilken helvetes djävul jag är när han inser att han inte sett det värsta.
Jag skall få honom att ta sitt liv. Han skall dö för sina dåd mot mig. Han skall dö mentalt.
Och allt för denna smärta och alla dessa känslor jag kan känner för honom.

Jag hoppas att jag kan leva med det sedan.