Det var i maj. En lite grådaskig dag utan några speciella krumelurer. Då föddes jag. Tandlös, äcklig, skrikandes med skit i håret och små feta händer som nöp hårt runt min mammas finger. En ful unge var jag. Tunnt, flygit hår, bekymrade nästan plågade ögon och rödskimmrande hud. Det var inte en lätt start i livet. Att omringas av ljugande släkt och vänner som besvärat sa hur söt jag var. Bara min pappa var ärlig och sa att jag trots allt inte var den vackraste bebis han skådat.
Men som alla barn så växte jag. Fick ljusare hy, mer öppnade ögon och tjockare hår. Bara mitt stora huvud gjorde att jag såg konstig ut.
Några år gick utan problem. Håret blev långt, klipptes av och växte sig långt igen.
En dag när jag gick i en affär så fastnade min blick på en spegel. Vem var personen som stod där? Småögd, stornäst och med en riktig fläskig mun. Jag kollade bakom mig, ingen där. Kollade på andra sidan spegeln, ingen där. Plötsligt slog det mig att den där personen faktiskt var jag. Snabbt vände jag ryggen till och småsprang ut ur butiken. Överallt fanns det speglar. Till och med i naturen.
Jag ägnade dagar åt att sitta högt uppe i träd och lukta på livet, känna luften under mina fötter och tänka på allt och inget.
Med tiden vande jag mig åter vid mitt ansikte. Fulheten gjorde trots allt inte så mycket. Folk flydde i alla fall inte när de såg mig. Jag kunde till och med tycka att jag var fin i min nya tröja eller snyggt uppsatta tofs. Tills jag såg foton på det. Utifrån. Det där var jag. Äckligt motbjudande. Vid tretton års ålder tog jag till sminket. Det hjälpte till en början. Men snart krymte mina ögon lite till och näsan förstorades på korta sekunder. Mer smink kletade jag på. Ingenting hjälpte. I nian gav jag äntligen upp. Det var ingen idé att ens försöka.
Nu går jag med håret på ända och ett glatt flin på läpparna.