Jag hade suttit där. Utanför i väntan på klockan 18.00.
Utanför kliniken för missanpassade ungdomar. Folk kom och gick från sina bokade uppföljningsmöten. Längre bort låg folk och sov på inplastade madrasser. Men de var utom räckhåll nu.
Väntan, på målsman och på rätt tidpunkt för att inträda där.
\"Abandon hope, all ye who enters here\" tyckte jag mig kunna tyda skylten vid dörren. Men vid en andra titt läste jag \"Maria Ungdom, ungdomsklinik\".

Så jag satt där, i timmar. Försjunken i en bok. Så kom det en tjej.
Jag satt på bänken, hon satte sig på staketet bredvid. Vi utbytte blickar, några få förstulna.
Men jag har lärt mig att man inte pratar med främlingar. Så jag förblev tyst.
Sneglade på henne. Metallsmycke i läppen. Avslappnat klädd. Handväska och smink.
Vi hade dock en gemensam nämnare. Vi satt utanför den.
Tiden gick och jag klädde av henne med blicken. Flera gånger.
Men tiden kom och hon gick. Ut ur mitt liv. Vi ses aldrig igen, och jag är inte ledsen.
Jag vet bara, att jag kunnat vara så mycket mer för henne än killen som i hemlighet klädde av henne med blicken.