Stegen som mina ben bär känns som stenblock
Stenblock som jag steg för steg bestiger
Framåt, som nu är uppåt, är min riktning
Bergstoppen, som jag siktat i min ensamhet
Nu verkar den närmre än någonsin.

Jag är enad med naturen när jag stegar uppför
Jag är ensam med naturen då jag staplar mina steg
Smärtan i hjärtat gör den till en krutdurk
Då jag väl når toppen kommer jag att explodera
Då jag väl nådde toppen slöt jag mina ögon, stilla

Jag står där vid livets stup med ögonen slutna
Då jag väl öppnar ögonen öppnar jag såväl min slutna mun
Ut ifrån min strupe skövlar smärtan genom skriken
Men det enda jag hör är tystnaden
Dock ser jag solen mot horisonten

Solen dalar genom de svarta, äckliga molnen
För att ersätta dagen till natt
Då den eldar sig förbi de exotiska trädklädda
Vidderna mot himmelskanten ser jag henne
Hon som smärtat mitt hjärta värre än knivar

Hjärtat, det smärtade, nersvärtade, sjuka
Orsakat av det som i folkmun kallas kärlek
Då jag ej kan få henne, vad kan då livet ge mig
Då solen byter sin skepnad mot en än mer nersvärtad himmel
Stiger månen fram från öster
Jag skulle inte klara en natt till

Jag står på mitt livs bergstopp
Men ändå befinner jag mig nere i avgrunden
När jag stänger skriket genom munnen samlar jag mod
Jag tar de sista stegen mot min bedövning av smärtan
Vid hoppet mot att spränga min exploderande kropp
Mot stenblock följer den svarta ängeln min väg
Ner mot avgrunden styrs jag av hennes vingar av aska
HON, den smärtan kunde inte lämna mig i mitt livs
-Sista sekund