Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ängel

Kvinnan var innanför densamma, om detta rådde där inget tvivel. Hud, hår, ögon. Måhända hade de vissnat uti årgångars passager, skavank ömsom flagnad dolde de den enda människa han egentligen hade sett och setts utav. Nu fanns där inget kvar. I hela hans vuxna liv hade han varit inlindad i henne, buren som på våg. Kvinnan framför honom andades vakuum och glömska, sista gången hon ämnat ord åt honom fanns hans namn inte längre henne till minnes. Tårar som då runnit beskrivs inte i ord.

Han mindes första gången han såg henne, hur i stunden han slutat leta.
Han hade alltid kallat henne hans ängel, hon hade alltid rodnat men ingenting sagt.

- Ängel… ängel!

Nu rodnade hon inte längre, allt hon mäktade med var några sporadiskt skymtande ryckningar vid ena ögat. Hon var gammal nu, han var gammal han med. Och även om det sista kapitlet varit mer ömsint gentemot honom fanns där nu inte många ark kvar att vända. Han ville ha henne hemma, hos honom. Men det fick han inte. De hade tagit henne ifrån honom, de hade sagt att han inte förmådde att sörja för henne längre, att han inte kunde ge henne de hon behövde. Behöver… behöver, var det alla sladdarna de talade om, alla dropp och kemiska tillsatser som nu belägrade hennes kropp… ska de sörja för henne nu?

- Så länge mitt hjärta pumpar ska du finnas i mitt blod

Så hade hon sagt dagen då de firat sitt guldbröllop, men vem var det nu som pumpade, var det maskinen eller hon själv. I ett år hade hon manats till liv i sängen framför honom, i ett år hade han funderat. Vissa stunder ges och vissa stunder skapas, denna var given som ur något tvunget ur kärlek. En gammal hand med bitna fingrar fann sin väg till sladden som medlade fortsatt uppehåll till kvinnan i sängen. Han stod hukad över henne.

- Farväl ängeln min

Åttio år på en halv minut. En kyss och sedan var allt över.

En halvtimme ut på havet och årorna uppdragna, ett hjärta pumpar antingen för att det måste eller för att det vill. Mannens hjärta hade förstått vad som komma skulle långt innan han hävt sig själv över relingen.





Prosa (Novell) av Rufus
Läst 688 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-05-30 00:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Rufus
Rufus