Dessa de ohöljda oblyghetens skrikiga decibelkolportörer som fullkomligt och skamlöst äter upp det gemensamma akustiska rummet: vad vet de om den tystnad som icke blygs sin icke-existens utan som blott finns där rakt upp och ner och väntar på att ta emot just Din sargade lekamen i sin ljudlösa, globala himmelssäng? Titthålet mot rymden för den blundande.

Parkera dina övebelastade stämband på första bästa avfartsväg och träd med dina organs kvarlevor in i den kuliss som ej beklädes av myriader självgoda ljudatomer utan enbart av massa anakronistiska anhopningar av tystnader.

Allt behöver inte synas. Allt behöver inte sägas. Allt behöver inte höras. Sedd blir man i det rum som är osynligt. Hörd blir man när någon lyssnar.