Han slängde ut mig,
vräkte mig,
tvingade mig att flytta mot min vilja.

Jag saknar den trygga platsen han lät mig bo på,
det varma krypinet han erbjöd så frivilligt,
den mysiga vrån som mer än gärna hade stått öppen för mig.

Jag fick inte längre bo kvar i hans hjärta,
det slutade bulta extra hårt,
kanske till och med stannade helt...?

Men jag lämnade kvar min ulliga matta i hopp om att minnet av mig alltid lever kvar,
i hopp om att en dag återigen bli erbjuden den lediga platsen i hans hjärta...

Jag skulle inte tacka nej.

Inte då,
inte nu,
inte sen...