Jo, jag promenerar ofta utomhus. Inte för att få känna stanken av all avgaser som stadsbilarna släpper ut, utan för att få lite andra intryck än dessa väggar jag är inburade mellan.
Ränsar tankarna som en papperskorg på datorn, med alla tankar om hur livet skulle vara utan kärlek. För det första skulle man inte kunna leva utan kärlek och för det andra är kärlek det finaste en människa kan få och ge.
Men kärleken är inte alltid lika vacker som den ser ut, verkar eller borde vara. Den kan också vara så vacker att den sårar, eftersom det finns så många man vill ge den till.

1. Vill man ge kärlek och vänskap till en som inte borde finnas i tankarna?
Ja det beror på vad som hänt. I detta fallet är det omöjligt att avgöra själv.

Skolan är en plats där jag skaffat mej andra intryck av kärlek, liv och vänskap.
Inte för att jag fått mycket av den varan personligen, men det finns vissa undantag då jag faktiskt blivit tillfrågad vad tex klockan är och när nästa lektion börjar.
Det är min kärlek, som jag känner till. Den sviker inte, utan är densamma, trogna och välvilliga sak som håller mig upprätt.

2. Vill man vara kär i någon man inte träffat mer än en gång?
Det beror på om man vill ge kärlek tillbaka, och ha helt rent i skallen. Försök också att glömma gamla tankar på andra som kanske funnits där.

När jag senare ligger hemma i min säng, tänker jag på allt som hänt, händer och ska hända. Ganska lärorikt. Men kommer man in på fel banor, blir kudden såddär onödigt fuktig av tårarna som rinner.




Måste man bli kär?