Livet kan ses som en vik, livets händelser bryter förbi på ytan utan att lämna så lite som ett minne, vågorna känns och hörs inte utav åskådaren från håll förrän båten stillsamt har glidit förbi. Ens känslor finns där under ytan och påverkas endast av ubåtar med de inblandade ombord, och ibland finns inte ens de där, de kanske sitter där på segelbåten som glider förbi utan att någon märker av det förutom du. Utan då finns det bara en kvar som förstår dig, den gamle och vise. Fiskaren som finns där och har tiden att lyssna på dig, tiden att smälta det och som till och med ibland kan förstå dina svaga tecken i form av en sval vind sänd, någonstans ifrån det tysta djupet, som ett kall på hjälp. Dina nära och kära står där på fastlandet tillsammans med alla andra i väntan på att få korsa din vik. Beroende på hur väl de känner dig går ubåten djupare och djupare ju närmre de ligger ditt hjärta. Ibland går inte dina vänner så djupt ner som man skulle tro, men de kan likt fiskaren känna av dina känslor och kanske till och med, med hjälp av ett ekolod se några av dina grundare ubåtar segla förbi i viken av ditt liv.

Magnus Lindskog