Aldrig blev världen sig lik, först efter de ändlösa tårarnas plötsliga avskedsbesked.
Världen kunde ha förändrats liksom ni, till en utopi bland våra änglars harmoni.
Troendet var ej felfritt, instabilt – en förförisk bris av livets ironi.
De slutgiltiga stegens tid har hunnits ikapp tidens minimala men gigantiska kliv.
Återuppstå, kära mani

De ambivalenta tankarna som är jag – återuppståndna utav en orätt födelserätt.
Lukrativa egenskaper är eran styrka, den platoniska sanningen som ständigt skyddas.
Vare sig jag vill det eller ej – orimlighetens tragedi som tog er ifrån mig.
Ödets kval, mitt egna hav, aldrig att besegra – ständigt att stå där obesegrat.
Likgiltighetens lott.

Med den största insikten att nämna, varelsen inom mig ber att få tala.
Världen i en sophög - en omoralisk men sann nödvändighet.
Enbart vad jag kan se är de blickar ni ger, tusentals ögon som tindrar.
Ögats värld, örnens vy – se hur den siktar! Mitt öde, döden beseglar.
Livets början.

Med det slutgiltiga talet ber du om mitt avsked – gränslöst, likt horizonten i fjärran.
Underbarn, vad är jag om blott ett oskrivet blad i höstvinden vid era barm?
Solhavet ses som aldrig förut, stjärnorna stiger och tar över mina beslut.