”Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan.” Jag läste de raderna för henne en kväll för ganska många år sedan. Men egentligen skulle det inte ha någon som helst relevans om det inte berodde på vad som hände senare.

Jag minns allt det där, jag minns hur hennes hår föll i bleka testar längst ned vid hennes kinder. Jag minns hur mina ögon fylldes med tårar, jag minns blodet på hennes hand men allra mest minns jag hennes blick och hennes ord.

Jag kunde knappt förstå det just då, hur bilen bara kunde köra på henne, hur det alls kunde hända. Jag kan egentligen inte förstå det nu heller, men jag vet det i alla fall. Då visste jag inte.

Det gör ont att tänka på det nu, men jag håller mig fast vid det hon sa. Att vi ska ses igen.

Jag vara bara några meter från henne och det går inte en dag utan att jag tänker; det kunde ha varit du. Och jag vet att det lika väl kunde ha varit jag, jag som stått där, men det var det inte.

Det är så mycket jag skulle ha kunnat göra, som jag inte gjorde. Jag kunde ha skrikit, varnat henne, knuffa henne, hindrat henne, ja vad som helst för att ha henne vid min sida just nu. Men jag gjorde det inte och hon är inte här.

Bilen var röd, det var det enda jag såg och den som körde finns fortfarande någonstans därute. Han sitter inte bakom lås och bom, men det kanske han hade gjort om jag varit mer uppmärksam, hon kanske skulle sitta här med mig om jag varit det.

Det lät hemskt då de drabbade samman, huven träffade henne i sidan. Jag bara stod där, jag gjorde ingenting.

Jag kände lukten av avgaserna från bilen, jag hörde ljudet av hur däcken spann mot asfalten då föraren tryckte ned gasen. Det var först då som jag såg på henne, den väna varelse som funnits vid min sida, den väna varelse som nu låg där i dammet vid vägen.

Jag var en åskådare, något som jag aldrig ville bli och har svurit att aldrig bli igen.

Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till henne, jag kanske flög, men fram till henne kom jag. Gruset flög iväg då jag föll ned vid hennes sida, hennes ögon var öppna och de såg på mig.

Jag grät medan hon lugn väntade på att jag skulle ta mig samman. Jag blottade min svaghet för henne just då, då hon var som starkast.

Blod rann från ett sår på hennes kind, det bildade en fåra genom dammet och rann ned på hennes haka och droppade ned på hennes t-shirt, som förut varit vit men nu var grå av damm och röd av blod.

Hennes ansikte var blekt, hon var vacker, det var hon verkligen just då. Jag hade aldrig sett på henne på det sättet någon gång tidigare, men just då gick det upp för mig hur vacker hon var, hur oskyldig och vän hon alltid varit, och nu låg hon där. Hon låg där hon absolut inte borde ligga, i vägrenen, i dammet, men det var då det gick upp för mig hur underbar hon var, hur underbar hon alltid varit.

”Gråt inte.” Då hennes röst och de orden slog emot mig var det som att inget annat spelade någon roll. Jag minns att mina händer skakade och jag minns att hon lade sina händer över mina som för att stilla dem.

Hon andades hackigt och det var då som hon hastigt slöt ögonen och stelnade till som jag insåg att det var dåligt, mycket dåligt. Jag kan än idag känna hur hennes händer plötsligt nästan krampaktigt pressas runt mina.

”Det får inte… du kommer att bli bra. Vi kommer att vara tillsammans.” Hon nickade.

”Det kommer vi… vi kommer vara tillsammans.” Blod började rinna från hennes mun.

Jag minns att jag skakade på huvudet, jag minns inte varför men jag gjorde det. Det var dumt gjort.

Hon log mot mig då jag gjorde det, det var inte ett lyckligt leende, det var ett tröstande leende. Ett leende som man ler då någon inte riktigt förstår.

”Vi ses i Nangijala storasyster, vi ses där.”