Man minns inte alla bråk.
Självklart inte.
Frågan är varför man minns dom man verkligen minns.
Vad som gjorde bråket om var saxen skulle ligga så minnesvärt.
Varför det tog plats i minnet fastän man förträngde allt, allt.
De värsta etsar sig ändå fast.
Som den gången man inte hörde vad väninnan i telefonen sa
på grund av alla anklagelser och trots att man
allierat sig så väl med stängda dörrar på andra sidan huset
skammen när man viskade
\"förlåt, men jag hör inte vad du säger..
ringer dig sen, okej?\"
och sedan grät
grät för att kärlek aldrig är det det borde
grät för en omöjlig uppväxtsituation
grät för bråk
grät för det bräckliga,
det trasiga

det stannade kvar i hjärnan
och identiteten,
den försvann så långt bort

min fråga är fortfarande:
Varför stannade det som stannade,
och varför har jag fortfarande inte hittat


mig?