Du faller och ingen tar emot dig.

Din blick är tom, man kan inte ens ana om det en gång möjligen funnits glädje där. Du är inte död men du lever inte heller. Dina ögon är blanka på ytan men därunder kan man skymta att det är alldeles mörkt, så som vattnet på en skogstjärn ute i en öde skog dit inte ens vindarna når.

Tystnaden runt omkring dig är total. Fast du vet att ingen hör dig, så skriker du ut din smärta. Ljudet från din strupe blir bara till ett krampaktigt, genomträngande vrål. Det låter inte ens mänskligt utan mer som en sårad varg, men lidandet går inte att ta miste på.

Du ligger på den fuktiga ängen precis intill det svarta vattnet i tjärnen. Fukten tränger igenom kläderna och gör att du ryser och kryper ihop som ett litet barn. Det är som om du försöker stänga ute det onda. Ett blankt blad ser ut att kittla i ditt öra. Inte för att det spelar någon roll, inget spelar någon roll längre.

Din mun är vacker men ansiktet är förvridet av smärta. Om din kropp skulle ha slitits i stycken skulle du inte ens ha märkt det. Det mångåriga lidandet kan inte bli värre än vad det redan är. Lidande som ingen brytt sig om på länge.

Din kropp har slutat att fungera. Det är som om kroppsdelarna inte längre känner någon samhörighet. Du ligger alldeles stilla, enda synbara tecknet på att du lever är de tårar som rinner ner över din kind.

Du faller och ingen tar emot dig.