Solen börjar sakta sjunka i väst. Det gulaktiga ljuset tonas långsamt ned mer och mer till en allt rödare nyans. Röd som blod.
En vindbris plöjer varsamt genom gräs och blommor och medför ett sällsamt rasslande ljud.
Den stora eken som bär upp min rygg, där jag sitter på marken med lätt böjda ben, kastar en förebrående skugga över mig som för att förpesta det lilla som jag har kvar av mitt eländiga liv. Mina ögon är stint fästa på det underbart harmoniska, sprakande färgspel som den kraftigt lysande solnedgången delar med sig till mig utav, endast till mig, en sista gång som en tröst inför snart stundande händelser.
Om du hade varit med så hade du sett en tår långsamt falla nedför ena kinden, för att sedan lämna mig ensam i min förtvivlade sinnesställning.
Ett dovt surrande når mitt öra, förtrollad, nästan hänförd utav detta vackra ljus som viskar allt om denna dags händelser och strapatser, märker jag knappt den gulbruna, lilla humlan som utmattad slår sig ned och tar en lur på min varma, skälvande axel.
Ögonlocken börjar kännas tunga men jag verkligen kämpar för att hålla dem öppna, jag har lovat att klara det här, lovat att göra det, för dig. Men, kommer jag att klara det med alla dess faror som ruvar bakom detta ödesdigra beslut? Jag hoppas det. För dig. Alltjämt för dig.
Mina läppar formas sakta likt en utputning, som man gör när man skall dricka från ett sugrör, och ut kommer det ljud, en låg men ändå klar melodi. Den värmer mig samtidigt som den bringar sorg och vemod över mig. Den färdas varsamt bort med vinden, bort från oro och sorg, bort från fruktan och förtvivlan, bort från denna miserabla verklighet och ut över det stora svarta havet, bort mot horisonten och oändligheten. Och vidare.
Många år är förflutna sedan jag såg dig sist, dessa år har medfört stor smärta och att jag har fått utkämpa en hård strid mot min sorg och skam över att du en dag bara försvann, dog. Och att jag är skyldig. En till tår, jag måste klara det, det är det enda sätt jag kan gottgöra dig på.
Melodin som jag så skickligt frammanar känner jag inte alls igen, det är en helt, för mig, okänd melodi som jag ändå verkar kunna så klart som ett rinnande vattenfall. Länge sitter jag där och visslar på denna sorgsna visa. När ljudet sakta försvinner och dör bort för att för alltid vara försvunnen och bortglömd utav den kalla, grymma mänskligheten som sprider sig som en farsot på denna jord och skövlar och förpestar dennes härliga natur. Mänskligheten som inom en snar framtid blir världens fall. Och ingen mer skall då finnas vid liv att berätta.
Då plötsligt så ser jag något, någonting som kommer emot mig. Sakta. Det syns inte tydligt vad det är men detta ting har en stark, lockande dragningskraft på mig. Jag känner en oro byggas upp inom mig och jag vet att allt snart är över, för min del, samtidigt som jag försöker att resa mig upp och skynda mig bort så blir den lockande känslan allt svårare att stå emot. I panikartad ångest för död och förintelse, blandad med en salig glädje blir jag stående. Det har hunnit blivit mörkt, den lilla kullen som jag suttit på, börjar dra ihop sig och blir allt smalare som för att tillsist lämna mig ensam och förtvivlad i ett evigt mörker utan någon chans till ljus, tampandes med mina synder i en omöjlig kamp.
Det som för bara någon minut sen varit stadig mark är nu borta, rämnad. Bara kullen med trädet är kvar. Som en ensam jolle i ett stort, oändligt hav, ett hav utan vatten. Jag är rädd, rädd för vad som kommer att hända härnäst. Mitt mod börjar svikta, hjärtat bultar allt hårdare i mitt bröst, men jag har lovat att utstå detta för dig, vad än för konsekvenser det medför. Men jag är ändå inte helt ensam när jag slutligen skall stå öga mot öga emot min rättmätiga dom, jag har stöd, stöd av en liten, i din synvinkel men starksinnad humla som kommer att kämpa med mig ända in i det sista.
Konturerna utav detta obeskrivliga ting börjar synas allt tydligare, likt en vilsen själ kommer det allt närmare, och nu ser jag vad det är, vem det är, det är du.