Jag satt vid klippan och tittade ut på det blåa havet. Den verkade så djup, skulle jag överleva där nere i djupet? det fanns ju eg bara ett sätt att ta reda på det men jag var inte säker på mina tankar. Istället satt jag där tyst, men vem skulle jag eg prata med. Det fanns inga människor så långt som ögat nådde. Jag kunde inte höra ljudet av skratt, av glädje.

Det var dags att resa sig upp och ta slut på allt lidande jag hade. det fanns ju bara ett sätt göra. Jag kollade återigen ner på havet. Den var djupare än någonsin. Jag hade aldrig skådat ett mörker lik dess. Men samtidigt så var den sprickfärdig att berätta alla dess hemligheter för mig. Jag kunde riktigt höra den viska mitt namn, först lågt men sen allt högre och högre. Plötsligt tystnade ljudet, ljudet som förklarade för mig att den behövde mig. Just mig och ingen annan. Havet kollade helt stumt på mig med sina mörka ögon utan att ens blinka. Jag kunde riktigt förstå blicken den gav mig. Jag förstod den mycket väl. Det var inte dags för mig nu, föll jag ner i mörkret skulle jag aldrig upp igen. Jag reste mig sakta upp, hela världen var på mina axlar. Jag borstade av smutsen jag hade fått av att sitta och började gå. Tack och lov hade inte vingarna fått nått smuts. Jag gick och gick på vandrarens stig. Till slut kunde jag höra de, deras varma skratt som aldrig riktigt hade värmt mig.

-Ne men hej, var har du varit?, frågade en av de.
Bara vandrat omkring, svarade jag, jag behövde rensa mina tankar.
De kollade alla oförståndigt på mig. Jag hörde deras blickar: \"Rensa tankarna, det gjorde man ju i livet. I paradiset hade man ju inget att tänka på, allt var ju fröjd och lycka\".

Jag gick förbi hopen av människor. Jag kände deras blickarmot min rygg. de var inte dömande, ingen dömde en här. Men iaf, jag kände deras blickar.

Jag vandrade den ensammma mannens stig. Där frammme mötte jag henne.
Hon frågade mig sakta och snällt: \"Hur är det, jag ser att du har vandrat och rensat tankarna. Tankar som behöver rensas är till problem, eller hur?\"
Jag kunde inte svara och nickade bara tyst. Jag hade inte nes kunnat ljugit för henne om jag så ville. Inegn kan lura Gud, hon vet allt innan man ens har tänkt tanken.

Hennes blick var ledsen och sa: Du gillade inte livet och valde att komma hit, nu gillar du inte himlen heller. Var är din plats eg, kärt barn?

Jag visste inte själv var min plats var. Jag hade hatat mitt liv på jorden och snabbt gjort slut på mina år. Himlen var ine heller platsen som gjorde mig lyckligt.
Nu sprang jag bort från Gud,jag ville inte att hon skulle höra mina tankar.
Det fanns inget plats där jag var lycklig.
Det var bara jag själv mot allt. Långt borta kunde jag höra havets brus ropa på mig.