Du ligger här
ansiktet nära mitt
blicken vaken, skarp
lyssnar till musiken
_
_

Ett rådjur betar
i trädgården
spejar
det har hört mina andetag
beredd att fly på långa ben
_

Jag ligger stilla
bredvid dig
andas tyst











Jag minns en dag
då vi var lyckliga

Du hissade mig i luften
som en stolt fader

Jag skrattade gällt
som ett älskat barn

Ivrig att försonas










I gäng är de värst
nykomlingarna stoltserar
för ledaren

Lämnar en aldrig i fred
dånande blickar
skärande ord

-Spring inte i matsalen!

nej fröken









Inte lätt
vara liten
stendum
och ful

Man skulle vara
stor och stark

snygg och smart

Då hade alla velat trösta
när man grät








Efter veckor av undran

Vi står tillsammans
framför spegeln

Nu ser jag dig!

Jag förstår nu

Du är inte min tvillingsjäl?

Och du vet att jag vet

Vi ler

med ögonen









Trafikbrus
trummor i en parad
uppknäppta jackor
staden ler









Överdriven lycka

Man förlorar avstånd
glömmer ironin

Glädje fordrar
total hänryckning

Man skrattar
med dåliga tänder
bara om ingen ser








Det var på kvällen
en helt vanlig dag

Inget hade rubbat vår rutin

Du såg på mig
och jag såg
att du var lycklig

och ingen av oss
var ensam







Saven rinner längs skrovlig stam
morgondaggen hänger i tunga klasar
på alla grässtrån
En nyfödd värld
befolkad av humlor och blåvingar









Era strama kroppar
- drillade med daglig exercis -
och spända ansikten
visar hur ni kämpar
för att lära er glömma
att det finns en barndom











Det är varmt
tungt att andas
från fönstret hörs musik
till någon annans fest

Du har ditt tunga leende
som du tar fram
när du är besviken
eller gjort mig sådan

Och jag är glad
eller skulle vara
om det inte vore för
den där blicken
som jag måste tolka

Och jag undrar
men bara i hemlighet
om kärlek måste innehålla
dessa diskreta krav
denna försiktiga skuld









Inget är nytt
hemma hos er
sedan ni flyttade in

ett ungt par i dito hus

Framtidstron hängde i ram på väggarna
och sågs broderad
i fruns egna spetsdukar
på alla borden

Men idag tickar klockan så högt
och tavlorna är suddiga
genom en hinna av damm

Ni undrar när
jag kommer hem till er värld
av trygghet genom småkakors försorg
och samtal om sedernas förfall
över hallonhäcken

Jag vill svara att hemma är borta nu
Men biter lydigt i bullen












Det regnade
men ni lyste vita genom det dova grå
ett invigt skimmer
som om ni visste
att ni blivit utvalda

Ni höll varandras händer
och jag tänkte
ni har nått ända fram
och har så mycket kvar

Vi förundrades
och undrade hur ni ska orka bära
varandras bekymmer och förebråelser
när var och en har nog av sina egna

Avunden avnjöts senare
i höga, smala glas










Vi lekte med gummiankor
vid kvällstvagningen
på sommaren sov vi i tält
modiga äventyrare i villaträdgård

Du var lillebror
och jag fick bestämma
för jag visste bäst

Tänk att du blivit så stor nu
större än jag
nattar, steker plättar
lirkar med otåliga barn
Om sådant vet jag
inget alls

Så vuxen och klok
är du nu lillebror
jag når inte över dig nu
försöker att inte bestämma mer









Alla tankar har en doft av dig
Ändå flyger de fritt
Alla handlingar förhåller sig till dig
Ändå sköter de sitt

Vad visste jag om frihet
innan jag kände kärlek









Det står två tallrikar på bordet
när jag tungt kliver in
och du har kommit ihåg
vilket bröd jag tycker om

När jag är sen
är halva sängen ledig
när jag kryper ner
mumlar du ett välkomnande
som säger att jag finns till










Sjön räcks fram som en bricka
med eleganta hors d´euvre
nyputsad och sparsmakad

en kobbe
några näckrosor
vassruggar som garnerar kanterna

gäddan smörjer kråset
och den spenslige skräddaren
tar för sig utan blygsel

Frestelsen blir mig övermäktig
en hand glider ner i mörk, sval tyngdlöshet

Tänk att detta fanns
varje luftkonditionerad dag









Den förtröstansfulla lilla handen
gör din egen beskyddande stark
Du vägleder försiktigt
med respekt för din egen styrka

Den lilla personen har sina önskningar
som uttrycks med späd och barsk röst
leker med dig att den Kan och Vet

Du förblir ödmjuk och kärleksfull
inför denna lilla tyrann
och glädjen är gemensam
över maktskiftet

För en stund börjar jag tro
och förstår hur den himmelska kärleken
måste se ut








Jag funderar på att skriva en dikt
som högstämt hyllar din skönhet
_ _

Solen har sjunkit
och kommit närmare oss
Du står med vatten till knäna
och vill att jag ska följa dig

Som en gottgörelse
iakktar jag din rörelse
och låter minnet fotografera
livstörsten
som får ytan att glittra när du splittrar den
med delfinens tumlande rörelse
i ett oändligt hav

Något i det uppretade vattenskummet
får mig att stilla tänka på frihet

Och mig själv i vattenbrynet
en betraktare,
en följeslagare

Alltid intensivt närvarande
en liten bit ifrån








Berget är högt
vägen ner är lång
men snabb

Vinden tar mina ögon

Mitt blinda mantra:
Inget kan hända oss









Alla dessa mästerverk
Vi vandrar genom svala salar
betraktande och betraktade
av skarpa marmorprofiler
som beundrades
då samhället var nytt

Tiden har nött bort deras färger
men bredvid mig
står du solbränd och lyser








Plantan i fönstret
- den som aldrig ska dö -
har bott här
längre än jag

Tyst och anspråkslös
robust och till intet förpliktigande

Undrar om den vet
att jag har kommit

Kanske den tryggt väntar
på att jag ska gå?








Vi valde noga
lampan som hänger i taket

När den tänds ler vi åt hur det glittrar

På väggarna som är våra
hänger tavlor vi har målat
som en extra vadd mot världen

I sängen har vi båda en obestridlig plats

Och aldrig var taket
så innerligt skimrande









Ett infall för ett ögonblick
ett snabbt beslut
som tagit en livstid

Tiden har delats
Nu är efteråt
och min panna har berörts av en ängel

Utanför mitt rum
hör jag hur han skrattar tyst








Minns att du ska dö
så ser du skönheten
Din tid blir värdefull
och din tvekan
en brinnande papperssvala









Det avgörande steget
var ett definitivt accepterande
av min mänsklighet
Ditt jakande
gav mig ett sammanhang

För en långväga dag
och alla därefter
ska en ek fälla sina löv
över våra ansikten
för alltid uppåtvända
och skrattande
åt molnens ombytlighet










En spindel på väggen
har vakat över mina drömmar i natt

Höga salar av ekars löv
varmt grönt vatten och sandsten
kom tillbaka till mig

En människas historia
i kort fragment
vänlighet så flyktig
att den kanske aldrig fanns

Spindeln sitter trygg och nöjd
vet bara vit vägg,
hungrig eller mätt

En varelse uråldrig som höga stenblock
mot en himmel av granit

- Där kunde en spindel pila upp,
viktlös och oskuldsfull -









Nu har jag klättrat
hela vägen upp
Här kan jag se ner
när jag är ensam

Står du där
ser du mig
kommer jag finna dig när jag spejar?

Jag vänder ansiktet mot vinden
föreställande en ensam riddare på vakt
vid en borg i ruiner

Var är mitt hem
hittar jag tillbaka
hinner jag innan du går?








Kanske kommer jag hit igen
någon dag
knackar på din dörr
och ber om igenkännande

Väska i handen
en fråga på läpparna
- får jag komma in?

Och som soldater i grå uniform
ska måsarna paradera
medan de skriker order åt min rygg









Du vill se vackert där allt är fult
och låta det oväntade ske
Jag dränker dina gester av ömhet
I den mörka brunn som bara är min

Hejdar mig sedan
försöker besinna magin
i en blåsig tisdagskväll
Vi är ju skyddade här inne









Vi ska aldrig bli sådana
om vi råkar vara det
är det ett tillstånd
av snabbt övergående natur

Våra ansikten ska inte slutas
våra röster ska inte bli sträva
våra händer ska alltid känna fastheten
hos varandra








Jag har hittat ett hem på Vintergatan
och en dörr att stänga mot universum

Bara jag bestämmer när lampan ska släckas här

Och döden har inget att hämta

- men ibland har jag sett honom
lutad mot en vägg i trapphuset -









Min vän tror sig veta allt
jag har blivit kategoriserad
analyserad
katalogiserad
många kvällar
ibland var jag inte ens där

Ändå har jag mina hemligheter kvar


Det glimmar blekt på mitt finger
tecknet på att jag är älskad
och att det finns en plats
där jag är välkommen

Där står två tallrikar framdukade
jämte ett par tända ljus








En dag, kanske en tisdagförmiddag
då kvinnor flanerar med barnvagnar
förbi modebutikerna på Fridhemsplan
och en lätt bris tar fart över Fjärden
medan radion berättar om senaste terrordåden

Det kan vara en sådan dag jag tar avsked

Men fyrans buss kommer ändå avgå i tid








Lilla barn
du tror på allt man säger till dig
och så ska det vara

Synd bara
att det som sägs inte får din nacke att sträckas

Du är en människa
med rätt att se ut över världen


Kärlek som är given med självklarhet
besjungs inte och förklaras inte
högtidligen nedanför en balkong

Den finner näring i fattig jord
och förmår glädje
då den älskade på skrakiga ben
vandrar bort









Jag har inga ord kvar
du har redan fått dem alla

Du frågar om tårarna
som om du aldrig sett
en känsla så otyglad
och blir bekymrad
då jag berättar

som om du gjort något allvarligt fel

Glädje är smärta
en sprödhet som inger hopp







Gatan blänker nyputsad där ute
bortanför gardinen
och jag längtar dit

Att få dra in luften i bräddfyllda lungor!
Se skuggorna i parken bortom gatlyktans trygghet

Närma sig med modigt bultande hjärta
världen om natten








Jag räknade efter alla platser vi har besökt
vistats en kort tid och lämnat i obemärkthet

Alla dessa resmål
som blivit del av vår kanon
Upplevelser att vårda och ta fram ibland
Beundra, varsamt putsa, försiktigt ställa tillbaka

då vi behöver påminnas
om att vi har en historia

De är så många redan
så mycket kärlek att hålla reda på









Rastlösheten rycker i min hand
och rätar ut min böjda rygg
besvärjer mina axlars stelhet

Ute regnar det

Jag vill öppna fönstret
stå på karmen och se värdig och beslutsam
som drottning Cleopatra med högburet huvud
ut över staden

Regnet ska platta ut mitt hår
till en krigarhjälm
då jag lyfter armarna
känner svikten i knäna
och dyker ner i närmsta pöl










Så skört är livet
förlamande ömtålighet
Hur ska man hinna göra alla upptäckterna?

Hur överlever man en söndagseftermiddag?

När tiden är inne
kommer jag då vara
barnet som inte vill lägga sig
eller en utmattad passagerare
som genom blötsnön äntligen ser
strålkastarna på bussen?









Vår framtid vilar behagfullt hoprullad
i din handflata

Jag smeker den stilla
förvånad över dess bräcklighet

Den kräver alla våra omsorger
försumma den
så hoppar den kvickt ner
och försvinner







Kanske är det en tung börda
jag låter dig bära
när jag lastar på dig
mina ömt putsade svek och besvikelser

Allt måste du vara för mig
en far, en vän, en älskare

Det är så många platser lediga
I dina två armar
orkar du bära mig?








Ett främmande larm
ovana människor stryker emot mig

Här finns bara ljud och dofter
jag inte känner till

Och jag lyfter huvudet
vädrandes vaksamt

Så långt borta pågår livet
mycket mer intensivt än hemma








Ensam i ett öde rum
katter jamar och någon ropar
på ett språk jag inte förstår
långt nedanför fönstret

Och du får inte se bananförsäljerskan
overklig i sin stora stråhatt
Barfota går hon där
ingen bil kan såra henne
så hon går mitt i gatan
övernaturligt stark
mer frukt än hon borde kunna bära

Jag vill peka och visa
leka att jag är din guide

Se frukostätarna på sina plastpallar!
Varje morgon sitter de här på asfalten
Mamman med flickan på motorcykel kommer alltid samma tid
för en pratstund och lite soppa

Jag vill varna för soporna i rännstenen - halka inte!
Och se upp här i korsningen
Mopederna är överallt
fullastade med ris

Meningen finns i din blick







Jag tänker mig
en fruktansvärd skönhet
där elden flöt fram

Kan se vissheten om det ofattbara
hos människorna
i det torra grå skyfallet

Jag tror de sträckte ut sina händer
som när barn fångar snöflingor








Strävande hem i all den här svartheten
Något i vinden vill mig illa

Bakom en ruta talar kvinnor
med sina händer

Det är nog varmt i ljuset där de är

- och jag önskar mig en svavelsticka
att slå fyr på där jag står -








Jag tar suckarna från din mun
skyndar att svälja innan de rymmer
ut över golvet

I din andedräkt finns min näring


Torr och kall är denna vår
Något sticker mig i motvinden
Men solen står envist kvar
Uppe sent ännu klockan sex









Det är en sådan där dröm
du vet när man är skriker och ingen hör
för man är osynlig

dessa ständiga upprepningar
inget jag säger är nytt
och inte heller nu
är det någon som lyssnar

hes i ord och tanke
och det som var så viktigt
kvävs i en uttråkad gäspning








Det bor en spindel i mitt kök
tjock och välnärd rultar han över golvet
Han tror att jag inte vet
var han bor

Men jag har sett vart han tar vägen
när han är ute på sin dagliga runda
- många ben som behöver sträckas -

han vet allt om mig
betraktar mig med glimmande ögon
uppmärksam på jätten han fått till granne

och jag aktar mig för att gå barfota
på det golv som förut var mitt








Jag längtar till en plats
utan kamp
Vill inte ge upp
inte heller vinna

vill bara slippa göra planer
och kalkylera
ditt nästa drag

var får man vara människa?










Jag ser dig
och känner igen
hur du kämpar för att lyssna

Numera vet jag
vad ett höjt ögonbryn
eller en tugga i underläppen
egentligen har för budskap

Nästan utan darr på rösten
säger jag mig
att ingen har sett dig
som jag