Har städat ur alla skåp och garderober idag.
Det blev 7 kassar (!) att slänga! Inte klokt!
Gamla datortillbehör, telefoner, sladdar, kontakter, kläder, papper mm mm i en aldrig sinande ström.
Helt plötsligt fann jag en massa gamla kort från när barnen tog studenten, när barnbarnen kom till världen och så... just där... långt inne ... fann jag kort på mig själv när jag var 1 resp 2 år! Så kul! :-)
Sen höll jag fotot av dig, älskade mamma, och då rann tårarna. Jag blev så förvånad... en otrolig sorg och saknad bara vällde fram! Jag sa högt:- \"Åh, vad jag saknar dig mamma, jag saknar dig så mycket...\"

Det var skönt att få gråta ut. Efter det satte jag på en kopp kaffe och tog en liiiten Laphroaigh (whisky) och skålade för henne. Helt plötsligt saknade jag hela min familj... ville ha ALLA här just då, bara att få krama på och tala om hur mycket jag älskar dem. Det säger jag till dem varje dag numera. Är det för att man blir äldre och klokare (?) som man börjar bete sig så?
Jag drömmer även varje natt, om uppväxttiden och trista äktenskapet jag hade på slutet... är det ett sätt varpå det undermedvetna bearbetar allt på nu? Jag känner mig lite smått förvirrad.

Finns det nån av er på Poeter som känner igen sig? Skulle vara både lugnande och intressant att höra vad ni upplevt.