Med ens visste hon, hon kände det på sig. Att detta skulle bli den
sista dagen i hennes liv. Det varma ödet smekte hennes ljumskle.
Dem tomma rösterna i hennes huvud skrek sig fria, ingenting hon
gjorde kunde få omvärlden att upptäcka dem hotfulla ögonen
hon hade i sin trasiga nacke.

På spår av tunna sanningar vankar hon av och av, utan att riktigt
veta vart vägen tar henne. Hon drar sina fingrar längs den våta
väggen av lögner, hennes sinne värker av tabletter som fungerar
som gift i hennes svaga vener. Hon släpar sig bara bakåt.

När natten söker sig ner över hennes hud, tar hon djupa
andetag och letar sig sedan ut i den kalla luften.
På gatorna framför henne patrullerar dem svarta vindarna
som bryskt våldtar hennes hud, hennes hjärta ropar ut i
dem allra sista försöken om lugn och ro. Det enda som nu
hörs i natten är hennes rusande puls, ingenting mer.

Den torra månen sjunger trasigt till hennes själ, det
skumma ljuset får hennes ord att gråta sig tomma.
Hon böjer sig ner för att doppa sig i stjärornas klara
glans, kanske hoppas hon på att drunkna där inne.

In i skogen flyr hennes trötta fötter, kvistar och grenar
hugger djupt in i hennes ansikte. Röda ögon följer varje
steg hon tar, avvaktar. Till slut faller hon utmattad ner.

Hon gungar sig fram till säkerhet, den råa ensamheten
väcker hennes dödslust till liv igen. Under hennes
nakna hud kryper dem grymma slagen sig fram.

Hon lägger sig på rygg i det höga gräset, hör hur
skogen viskar om denna bryska inträgning utan
lov. Hon viskar utan tvekan in till det skrikande
tysta, en sådan svag önskning att man riktigt
kan höra hur hennes hjärta slutar att
pumpa blod till hennes hjärna..

På morgonen är alla spår efter det hemska
överfallet borta. Kvar finns bara lukten av
ett unket skratt i den rosa lyckan..