Glädjen passerar lika fort som tåget passerar perrongen
Tårarna flyter iväg som en sten flyter med i strömmen
Skrattet försvinner bort bland ekot i skogen
Leendet är bortsuddat som kritan på den svarta tavlan
Kärleken som försvann med brevet som jag postade
Minnerna slogs ut ur mitt huvud
Spegelbilden gick sin väg och försvann förevigt
jag hatar dig som solen hatar regnet

Allt försvann med din röst.
I 3 dagars tid har jag har bara suttit med musik, blod och atarax.
Livet verkar inte fungera längre. Sämre än vanligt.
Varför kan inte jag vara normal?Normal som alla andra?
Kunna leva.. Och känna glädje?
Varför kan jag inte bli frisk , friskförklarad.

Kunna leva utan att falla ner i gropar som man sen ligger i och ser er stå runt och skratta åt mej.
Att känna att världen hatar en känna sej misslyckad .

Att vara Lyckligt Depprimerad , finns det ens ?
Hur är det isåfall ?

Rinner, ja dom rinner, tårarna alltså om du inte förstog
Det börjar bli en vana nu igen att känna hur det bränns under ögonen,
Jag orkar inte ens känna smärtan inuti längre för jag vet om jag gör det så går jag under än en gång.

jag känner mej förgiftad av mina tankar
jag vill bli ren, allt ska ut ,det måste komma ut NU
och tårarna måste rinna,så allt det onda förstörs!!
Jag vet inte om jag orkar vänta,
om jag orkar stå ut.
Men jag måste väl.

Minnerna kommer upp när ja ligger o försöker blunda om nätterna.
Dina andetag mot min hud.
Våra nakna kroppar som var som cement mot varann.
Dina ögon som vakade över mej dag och natt.
Hur man fick stå på tå för att nå upp till dina kramiga armar som slingrade runt mej som aldrig släppte taget om min midja

Din blick som aldrig kallnade.
Ditt leende som läkte min själ och din kärlek som strömmade ut
När vi satt vid sjön och hur vi tog av oss våra strumpor och skor och satta ner fötterna i det kalla vattnet, hur din hand nuddade min, du satt bakom mej och höll om mej .
Men i drömmen vände jag mej om och du fanns inte där längre

Jag letar förgäves överallt ,jag minns det allt för väl
När jag var på sjukhuset så vakade du alltid vid min sida , min skyddsängel du var där
Sida vid sida men vart är du nu.

När jag somnar uttmattad av att tänka på dej så vaknar jag upp på morgonen och tankarna kommer tillbaka.

Tankarna hur jag svek dej

Våra fotografier .... tittar på dom varje dag ... utan dej vid min sida . När kommer du tillbaka.... Snälla var min vän ...
Ögon fylls av tårar när jag tänker på allt som hänt ....

Jag såg månen gråta blodröda tårar igår
medans gatorna belystes av halvsöndriga lampor.
Ett öppet fönster på femte våningen väckte min uppmärksamhet .
I fönstret fanns vita gardiner som flög utåt med vinden .

Månen grät fortfarande.

Såg hur glädjen , hoppet och kärleken tron flög förbi mej och jag sträckte ut mina trasiga armar för att nå de men armarna räckte inte till ...

Glädjen ,hoppet kärleken och tron är långt borta ... För långt ...


Ett kallt instrument som förstör varma melodier Ett vasst instrument
Skapat för att förstöra För att förgöra klara friska tonerna ... Det spelar jag på

När man trycker på det
kommer smärtans toner ut
När du sedan drar i det
skapas blödande musik
brutna toner och förstörda melodier ...


känner du hur livet rinner ur en.
Skriker på golvet med musik i mina öron.

Rösterna i huvudet är högre än musiken och gyttjan jag ser omkring mej blir bara mer o mer .... Jag ser ingen utväg .
Lägger mej i sängen ... Hallucinerar i en annan värld...

Det blir min natt .. inga fler drömmar eller olyckliga slut
Alla tror att jag fortfarande är lycklig .. skrattar , ler och tänker gott.
men inombords skriker jag och blöder sönder som stjärnorna faller, faller jag men ingen ser ....
Gråter på hemvägen hem från allt de lyckliga ... sen börjar samma natt och minnerna om o om igen.

Svetten rinner ner för pannan
Tårar faller längs kinderna
Livsoket tynger en på ryggen

Hjärtat bultar mot mitt bröst
blodet pumpar runt i min skadade kropp
Bördan är nu tyngre att andas emot

Hjärnan rusar som drogruset i månskenet
magen hugger efter 4 dagar av självsvält
Det är för tungt

Andas häftigt kan inte kontrollera mina andetag
Flämtningar snabba tyckiga
Kroppen bär inte mitt psyke längre

Ramlar omkull på golvet bland tidningsurklipp
för benen bär inte min sarjade själ
Livet rinner ur mina händer än en gång ... Lika vackert

Dags och lägga sej Lyckligt Depprimerad

/ A n j i **