en plötslig hjortflock genom dimman
otyglat rykande sprängstoff

stekeln är en stinn gallfrukt
bakom örat är pälsen rå och fuktig

som brådmogen strävan

en oktobermorgon i augusti hur
osagd är en anda i halsen

mellan hasselsnår
yviga knippen klipper länden

hur vigt snittar en hind
inte en diagonal över kidet i ett under

löper krondiken bort
i en svag sluttning mot ett lopp


längst ut på en annan kust


uppför branten tornar en front
samstämd med kätting när den lodar ut
ur en tankers ankarspel är det

bara en sjudande sorg
på ytan som slås an och lindrar i saktfärd
stjälper oljiga skov över redden

radarn är lika stum
som den blindes drejskiva talar
om hur röda impalor cirklar

inte heller här på kommandobryggan
gör det varken till eller ifrån

när åskådaren står

helt utom sig fast
övertygad att ta udden

av godahopp