En vindpust färdas obehindrat och sorglöst framåt. Dock inte som den lilla dystra silhuett som sitter på gungan och nynnar på en sorgsen melodi. Vinden ruskar om bland träd och buskar och framkallar ett sällsamt prasslande. Den sluter sig retsamt kring flickans nakna ben, men tji får den när hon drar in dem innanför sin långa klänning.
Från husets stuprörs utmynning rullar en ensam vattendroppe, i denna speglas denna dags allmänna tristes och motgångar. Den rullar mot mynningsslutet i hopp om att bli fri från och kanske förgöra denna miserabla värld genom sitt offer.
Två sorgsna ögon följer droppens väg som om de hoppas på detsamma. Droppen stannar vid kanten. Ögonen är stint fästa på den. Väntan.
Väntan på något gott är härligt även om den tiden kan förfalla lång och jobbig.
Just denna väntan vet man inte om den är god eller dålig, men man hoppas. Hoppas att den är god. Hoppas att droppen ska ta med sig denna värld i fallet och utplåna den i en explosion av blod och tårar som den så många gånger utvunnit.
Fläcken på duken utvidgar sig alltmer som om den vill sluka hela alltet, men då behövs förstärkning. Ensam klarar man sällan saker. Man måste vara flera, flera som håller ihop i svåra tider och stöttar varandra. Likt en familj.
En stor näve faller ned på det skeva bordet och skapar med en smäll, en tryckvåg som söker sig vidare, inte alldeles så olikt oss människor. Vi som söker oss till nya platser när vi av olika skäl känner oss tvungna. Nya ställen där vi kan bosätta oss på och leva livets glada dagar, tills vi har skövlat och förbrukat den delen av jordens resurser och måste flytta och återigen tömma jorden på alla dess förmåner på andra platser.
En fet fluga faller offer för tryckvågen och ramlar omkull. Det har nog blivit lite väl mycket av det goda för honom/henne.
Nävens krokiga fingrar sluter sig runt en grå nyhetstidning. Flugan hinner knappt resa sig upp innan den är död. Dödad av en grå tidning. Ty sådan är den grymma mänskligheten, ger sig på mindre, försvarslösa skapelser på de mest oangenämaste sätten. På framsidan kunde man läsa om ett rån på någon marknad någonstans.
Ögonen fästs återigen på droppen. Fönsterrutan är smått smutsig och ljuset finner det komplicerat att bryta igenom.
I för sig så finns det inte så mycket ljus som försöker, himlen är grå och full utav mörka moln som omsluter sig runt solen, som för att spärra av alla flyktvägar för den, och långsamt kväva den till döds.
I det svaga skenet från en snart slocknande fotogenlampa, avslöjas en del av ett dystert ansikte. Djupa sorgerynkor täcker nästan hela ansiktspartiet, och utgör ett bekymrat uttryck. Den tunna lilla mustasch som är belägen under mannens kraftiga näsa, skvallrar om at han är fransman. Hans läppar är torra och spruckna, och djupt där inne döljer sig nog ett sprucket hjärta. Det praktiskt taget skriker den lilla målning han har framför sig, ut.
Det är svårt att urskilja vad den föreställer på det här avståndet, men varje gång han skänker den en blick, så tåras de sorgsna ögonen.
Penseln sveps i stora drag för att sakta men säkert färdigställa detta sorgfulla konststycke. Utan att ge tavlan en minsta blick igen, målar han på. Ögonen är fortfarande fästa på droppen och väntar med ett otåligt lugn.
En liten, svart radio står på diskbänken. Från högtalarna kan man nätt och jämt urskilja ljud. Den spelar en sång, Always look at the bright side of life.
Flickan på gungan reser sig sakta upp och för en kort sekund så möts de bådas blickar, sedan sjunker hon sakta in i bakgrunden för att för alltid vara försvunnen. Genom sin blick har hon bränt ett hål i mannens sinne där hans förträngda barndomsminnen nu äntligen kan ta sig ut igen och ta nya andetag, i en, för de ny värld. Mannens ögon blir glansiga och han faller i gråt över bordet. Skakande av snyftningar sitter han framåtlutad över bordet och bryr sig inte om att han välter ut sin tekopp. Målningen ligger utbredd framför den lilla syndaflod av te som störtar emot den.
Höstens eldar har sedan länge tagit vid och skänker världen en sorgens tid. Löv virvlar om varandra i en livlig sällskapsdans för att sedan lägga sig ned igen och pusta ut. Ett gulbrunt löv slår emot stupröret och skapar en lätt vibration i det. Tillräckligt kraftig för att få droppen i rörelse. Nu är det bara en nanosekund kvar innan den rullar ut över kanten, och detta kommer de sorgsna ögonen missa.
Droppen tar ett sista andetag och hoppar beslutsamt ut från avsatsen. Hånskrattandes åt världen så faller den snabbt nedåt mot sin död och denna världs troliga undergång. För att ge andra en chans till en bättre och härligare värld, utan sorger. Men det är sagt att utan sorger och motgångar så kan inte människan ha ett liv.
Den faller allt snabbare. Med ett nästan ljudlöst läte för oss, men kanske som bombknall för alla insekter, så slår den i marken. Ingenting händer. Denna värld viker inte för offer. Den består med ett hånskratt.
Mannens rödbruna kavaj befläckas nu till en rödare nyans, det rycker litet i hans grova fingrar. Han ligger över bordet med ena handen vilandes på sin svarta basker och i andra släpper fingrarna taget kring en blodig dolk.