Små fotspår av snö på den gnistande marken.
Rimfrosten som täcker löven och barren knastrar så där mysigt då de små snöfötterna går vidare.
Han är liten nu, inte alls vidare lång, bara ett litet rimfrosttroll i början av sin säsong.
Han går vidare, solen går ner, går upp och går ner igen. Och så fortsätter det.
En vecka passerar, frosten som täckte de små händerna har nu blivit riktig snö, liksom frosten som var på marken. Det är snö överallt: på marken, i träden, på stenarna… och så är det han, det lilla rimfrosttrollet har blivit snötroll istället.
Renen brukar nosa på honom, då han står och vilar mellan träden, den tror nog bara han är vanlig snö, men han är mer än vanlig snö, han är snötrollet: snö som kan gå omkring. Själv är han ganska nöjd med det, det är ju inte all snö som kan gå.
Dagar passerar, veckor, månader men så kommer en dag då han plötsligt börjar krympa. Han orkar inte längre gå lika långt som förut, hur mycket han än kämpar så går det bara långsammare.
Solen gör att hans tårar faller. Han med de tårarna.

Ett stackars litet snötroll som sakta smälter bort.