”En ödslig tomhet som förintar allt gott och uppmuntrande… den lämnar mig helt ensam, utlämnad på både gott och ont, utan någonstans att gömma sig eller söka skydd.
Jag känner ingenting, ingen rädsla, ingen sorg och inget hat. Allt som förut varit mitt hela liv är nu borta…”

Ett svagt brummande hördes från motorn, jag försökte förgäves att stänga det ute. Från framsätet hördes musiken från radion blandat med mammas och Vickans pladder. Jag suckade tungt och knep ihop mina ögon och försökte få allt att försvinna.
Bredvid mig satt min äldre bror Ville och lyssnade på konversationen i framsätet, och lade in en passande kommentar ibland. Han var precis som vår syster Vickan glad och livlig, men med ett sorgset uttryck i ansiktet. De försökte båda göra det bästa av situationen, se det goda istället för det onda, skratta och skjuta fram det hemska som alla visste skulle komma där framme. Jag beundrade dem där jag satt med huvudet lutat mot rutan, jag ville också kunna koppla bort allt, bara leva vidare som vanligt. Men just nu kunde jag inte göra det, trots att jag alltid varit bra på att ignorera, frysa ut och låtsas som om ingenting hänt.
Inuti mig så levde nu en gnagande oro som inte visste vart den skulle ta vägen, det var likadant med mig. Jag satt här i bilen, halvt uppmärksam på vad som hände omkring mig, men ändå helt borta. Inom mig så visste jag inte vad jag skulle göra, om jag skulle skratta eller gråta, prata eller vara tyst. Det hela var nytt för mig…, det fanns ingen som kunde förklara för mig hur jag skulle vara eller hur jag skulle reagera… ingen.

”Vem är jag? Vem har jag varit? Varför är jag som jag är? Varför gör jag som jag gör?
Jag har alltid varit en ”outsider”. Jag har alltid gått min egen väg, och det har folk accepterat.
Utåtsätt så har jag alltid, eller oftast, varit en glad och snäll tjej som ändå kan ta ton… Allt detta har varit fejk… En passande fasad som nästan ingen sett igenom.
Inuti mig själv så är jag känslig, ledsen och orolig… orolig för att någonting ska hända med personerna som jag älskar mest i världen, eller orolig att någon ska se vem jag egentligen är…
Så vem är jag då? En normal tonårstjej eller en fjortis som alla andra har rätt att hata?
Jag vet själv inte, men jag kan säga en sak… just nu så tvivlar jag på mig själv…, på mina val och på vad jag har gjort… Tänk om det redan är försent!”

- Vanja…! Vanja vakna vi är framme!
Långt borta hördes en irriterande röst som störde den efterlängtande sömnen. Jag rörde på mig och försökte somna om, men då började någon skaka mig.
- Jaja, mumlade jag tillslut och öppnade mina ögon. Bredvid mig stod min syster och såg på mig med en gravallvarlig blick. Jag såg tillbaka på henne med en trotsig och självsäker blick.
- Vanja, Vickan kom nu! hördes mammas röst en bit därifrån. Vickan gav mig en sista blick och gick sedan bort till mamma och Ville, jag reste mig slött och slog igen bildörren med en skräll och trippade sedan fram på mina höga klackar fram till min familj. Sakta började vi gå mot en stor byggnad.
- Du behöver inte göra det här Vanja, sa mamma där hon gick bredvid mig.
- Jo, annars kommer Vickan aldrig förlåta mig, svarade jag henne med en röst som lät konstig och tillgjord. Jag hörde hur mamma suckade och kände smärtan växa i mig för en stund, men den försvann i samma stund som vi kom in genom de stora dörrarna till byggnaden.
Framför mig såg jag Vickans och Villes krökta ryggar där de gick lutade mot varandra för att söka tröst. ”Äntligen” tänkte jag då jag såg att de grät, ”I thought they never would show their feelings”. Mamma gav mig en blick för att se om jag också grät, och jag gav henne en lugnande och lite stel blick till svar, för jag ville och skulle inte gråta.

”Jag hade alltid hatat att gråta, alltid försökt undvika det. Hittills hade jag lyckats…, jag grät bara när jag själv ville, och det var alltid när jag var ensam. Mamma hade inte sett mig gråta på några år. Jag hade slutat med att gråta framför andra ungefär samtidigt som jag slutat att få mina utbrott och mamma hade inte sagt någonting om det, hon stöttade mig alltid.
Med eller utan min mammas stöd så skulle jag klara mig igenom denna dag utan att gråta… eller det var vad jag trodde i alla fall.”

- Hej, i vilket rum ligger Thomas Lundberg? sa Vickan framme vid receptionen. En receptionist såg upp och såg mina syskons rödgråtna ansikten.
- Rum 459, sa hon och gav min syster en tröstande blick.
- Tack, sa Vickan och ledde vår lilla skara fram till ett par hissar som skulle föra oss upp till Thomas rum.

”Ja, vi var på ett sjukhus. Mina syskon och jag skulle besöka en döende person, mamma var bara där som stöd och skjuts.
Till skillnad från mina syskon så var jag avigt inställd till personen som vi skulle träffas. Thomas och jag hade slutat att prata när jag var i 15 års åldern, och om vi hade träffats på någon tillställning eller dylikt så hade vi undvikit varandra. Eller, det var väl jag som slutat prata och börjat undvika honom, han brukade faktiskt försöka få kontakt med mig.
Mina syskon hade alltid vetat om min inställning till Thomas och hans existens, och även om de inte var glada över den så gjorde de ingen stor sak av det. Min syster kunde dock påpeka det ibland och fick då en sårad och samtidigt kall blick som svar…
Min syster var den påtryckande, den som tog illa upp och som försökte få mig och Thomas att bli sams igen. Jag tyckte faktiskt synd om henne, för jag visste ju själv att det aldrig skulle hända…, men ändå var jag här nu. På väg upp till Thomas rum, på väg upp till det stora hatobjektet i mitt liv…, till den personen som rörde upp mest känslor hos mig.”

Vi gick igenom en lång och kall korridor, för varje steg vi tog så slog hjärtat snabbare och jag blev mer och mer nervös. Jag började räkna numren på dörrarna…, 445.. 447.. 449.. 451.. 453.. 455.. 457.. och sedan det förhatliga numret 459. Utan att jag märkte det så spände jag mig hårt, i väntan om vad som skulle finnas på andra sidan dörren. Ville såg på mig och verkade faktiskt förvånad över att jag inte grät som han och Vickan. Jag såg tillbaka in i hans blåa ögon och fann samma tomhet som växte i mig. Försiktigt gav jag honom ett tröstande leende och en tröstande blick innan jag såg bort i rädsla för att han skulle se att jag nästan grät själv. Ville hade tydligen inte märkt min skygga blick utan såg på dörren som nu fanns framför oss. Med ett skrik inom mig själv så tystnade jag den värkande gråten och blev åter kall och stenhård, i alla fall på ytan.
Vickan, som stod närmast dörren, tog tag i dörrhandtaget och gav oss en sista blick innan hon öppnade den.

Det kändes som om det tog evigheter innan dörren var helt öppen. Hela tiden stirrade jag på min syster som försökte ta sig samman. Hon höll ett hårt tag om dörrhandtaget och verkade inte vilja släppa det. Jag trodde mig veta vilka känslor som rasade i henne denna stund, men jag kunde inte vara säker.
Jag vaknade upp ur mina tankar och märkte att alla stod och stirrade på mig.
- Vad? sa jag och gav Vickan en undrande blick. Hon såg på mig och sedan på den öppna dörren. Panikslagen så förstod jag att hon ville att jag skulle gå in först. Med ett sista skälvande andetag gick jag in i rummet och såg en blek och försvagad man i sängen. Han gav mig en matt blick och log mot mig.
Jag bara stod där utan att säga ett ord, för allt var borta… jag kände inget, ingenting alls.
Plötsligt bröts tystnaden av att Vickan kom in. Genast gick hon fram till sängen och kramade om Thomas och sa:
- Hej pappa…
Jag blundade för en stund, försökte ignorera smärtan och tårarna som steg i ögonen… Jag förstod inte hur en person kunde bli så berörd av så få ord.
Snart kom Ville in i rummet, han gick fram till sin far och kramade om honom. Hans och Thomas’ ögon var fyllda av tårar.
Jag såg på dörren och förväntade mig att se mamma, men ingen var där. Det var bara vi: jag, Vickan, Ville och… pappa.

”Pappa… det ordet hade jag inte sagt på länge. Jag hade aldrig haft någon riktig pappa. Thomas hade lämnat mig och min familj när jag var 1½ år, och det hade jag aldrig förlåtit honom för.
Pappa… ja, pappa… han låg nu där i sängen och jag kunde inte göra annat än att stirra.
Alla känslor och tankar vällde över mig, alla minnen som jag hade där han var med… besvikelsen, sorgen, den förlorade kärleken… allt fanns där…”

Genast vände jag bort blicken, kunde inte stå ut med att se min faders kärleksfulla blick till mina syskon…, kunde inte stå ut med att se mina syskons avsky och förebråelse för mig. Jag ville bara därifrån.
- Vanja? hörde jag strax ifrån sängen. Jag höjde min blick och såg snart att rummet var tomt, sånär på mig och min far. Ville och Vickan hade lämnat rummet utan att jag märkt någonting. - Ja, Thomas? sa jag och såg rakt in i min fars ögon. Jag vägrade att kalla honom pappa.
- Snälla Vanja, sluta vara så fientlig mot mig och kom och sätt dig här bredvid mig, sa han med skrovlig och svag röst. Genast väcktes ett behov av att snäsa av honom och be honom att dra åt helvete i mig, men sen så såg jag hans sårade och samtidigt kärleksfulla blick och tog några tvekande steg mot honom. Försiktigt satte jag mig i stolen bredvid hans säng. Han sträckte vädjande fram sin hand mot mig. Jag såg på den med avsky först, men sedan lyfte jag min skälvande hand och fattade tag i hans. Hans hand kändes benig och var iskall och såg helt missanpassad ut i min solbrända hand.
- Vanja, jag är döende, sa han efter ett tag. Jag fnös och sa:
- Jag vet det… Varför skulle jag annars vara här? och med det så avbröt jag den korta konversationen och krossade hans chans om att få en ny kontakt i mig.
- Du har ärvt det där av mig vet du, sa han. Jag förstod inte vad han menade, men vägrade att ge honom övertaget genom att fråga. Istället stirrade jag ner i mitt knä, stirrade på ett hål i mina byxor som måste ha kommit till i bilen.
- Vanja, jag är så ledsen för allt som hänt. Jag har velat ha kontakt med dig länge…
- All you had to do was to call, sa jag på engelska. Med en nervös rörelse så kastade jag fram mitt blonda hår fram på axlarna. Jag betraktade de slitna topparna och tänkte att jag behövde göra nåt åt det. Sedan gav jag mina omålade naglar en blick, de behövde målas. Jag gjorde allt för att kväva känslan av att vilja ha ny kontakt med min far.
- Jag älskar dig gumman, sa han i försök om att på nytt få min uppmärksamhet. Det blev för mycket för mig. Snabbt reste jag mig och gick bort till fönstret. Jag stirrade ut på den blåa himlen och märkte snart tårarna som rann nerför mina kinder. Ilsket torkade jag bort de med baksidan av min hand.
- Det kommer aldrig att funka Thomas, sa jag med kvävd röst och stirrade på ett moln.
- Snälla, jag vill bara att du förlåter mig, fick jag som svar, följt av en snyftning. Min pappa grät… han grät för min skull.
- Åh pappa, snyftade jag strax och vände mig om och såg in i hans ögon, Jag vill så gärna men jag kan inte!
- Varför inte? sa han med en röst fylld av undran och hopp.
- Du vet inte hur jag har haft det! Hela mitt liv har jag undrat varför du lämnade oss…! Vad jag gjorde för fel…! Varför du inte älskade mig…!
- Men lilla gumman, inget var ditt fel! Jag har alltid älskat dig! sa han förtvivlat. Jag såg på honom med skeptisk blick.
- Jag tror dig inte, viskade jag och gick fram till hans säng och satte mig vid hans sida.
- Jag älskar dig flickan min, snyftade han och grep tag i min hand. Allt jag kunde göra var att stirra på honom.
- Snälla förlåt mig för allt ont jag gjort, bli min dotter igen.
Jag drog efter andan och skulle precis säga något då han började krampa och rummet fylldes av ett tjutande ljud. Han såg på mig med en desperat och skrämd blick fylld av dödsångest. Jag fick panik och försökte hålla honom stilla. Ute i korridoren hördes springande steg. ”De kommer komma försent.” tänkte jag och kände hur kramperna började avta hur han blev slapp i min famn. Jag såg att han försökte säga något till mig, men jag tystnade genast ner honom.
- Jag älskar dig, viskade han en sista gång. Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder och sa tyst:
- Jag älskar dig med pappa.
Så blev det tyst i rummet. Inget tjutande ljud hördes längre. Jag såg hur ljuset sakta slocknande i min faders ögon.
- Jag älskar dig, viskade jag åter och böjde mig fram och kysste hans panna…
Min far var död.

”Ja, min far var död. Men så var också fejden mellan oss. Jag var helt lugn nu, inga känslor flöt i mig, inget hat, ingen sorg… för jag visste att jag alltid varit älskad.”