Han ser ut som pappa fast ändå inte. Hon trycker upp hissdörren och rullar ut rullstolen. Han har fått en ny rullstol nu, en som han inte ser lika sjuk och hjälplös ut i. Hon är inte van vid rullstolar. Det är ett satans bök med de där jävla stolarna.

Det blåser och det är midsommar, fast ändå inte. Hon tycker det är läskigt att rulla pappa nerför backen så hon tar det lugnt men lyckas ändå köra ner ena hjulet i backens enda grop ”Där ser du pappa, det är lönlöst att tjata om körkort jag kan ju för fan inte ens styra en rullstol!”. Pappa ler och hon möter hans blick. Ögonen är blanka och hon brister inuti. Igen.

Hon brister hela tiden, faller genom sig själv och landar i verkligheten fast ändå inte. Pappa hostar. Slemmig, ilsken hosta som gör honom röd i ansiktet. Hon sväljer paniken ”Såja pappa såja”. Tänk om det spricker i skallen på honom igen? Kanylen som sitter i trakeotomin flyger ut på asfalten och det kommer massa spott. Satans jävla äckligt är det och hon skäms över att känna äcklet.

Han ser ut som pappa fast ändå inte. Han är så smal nu, så blek och så orakad. Han ser sjuk ut och kissar ner sig ibland. Längre bort går ett medelålders par. De stirrar och hon vet att de tänker att det där, vad det nu är, aldrig kommer hända dom. Hon tänkte också så förr men nu vet hon bättre.