Med det som är kvar av den glödande cigaretten, släpper han ned i det mörka oktobervattnet.
Han står böjd med armbågarna stödda mot broräcket. Huvudet är tomt, andningen tung och hackig.
Nästan omedelbart, fast med långsamma rörelser drar han fram något litet rektangulärt ur sin bruna skinnjacka. Kan det vara ett cigarettpaket? Varför är hans rörelser så skakiga?
Nu kommer tändaren fram. En svag låga dyker upp och förser ciggen med den eld den behöver. En liten, knappt hörbar hostattack drabbar honom och han tappar paketet med cigg.
Osynligt driver det iväg med det forsande vattnet. Han verkar beredd att hoppa i efter det men blir hängandes på mage på räcket med ena armen utsträckt. Han hade inte varit klok om han hoppat i. Han var klok nog som inte gjorde det.
Djupa stönanden hörs medan han gungandes hänger där. Några cigaretter ramlade ut på brons böjda plankor när paketet föll, det har han i sin slappa ställning inte märkt än.
Men varför är han här? Ensam. Mitt i natten.
Om vi hade befunnit oss lite närmare så hade vi kanske kunnat lista ut vilket humör han är på.
Men det kan vi inte härifrån, vi kan varken skymta tårar eller skrattgropar. Den ensliga gatlyktan bakom honom ger oss honom i silhuett. Han är en lång och smal varelse, kan vi se nu när han rest sig igen. Huvudet hänger ned över bröstet på honom där han står med händerna djupt begravda i sina jackfickor. Undrar vad han tänker?
Han faller ned på huk med ansiktet vilandes i sina händer. Okej, nu kan vi dra slutsatsen att han inte är lycklig iallafall.
Hulkandes sitter han där… länge. Vem är han?
Den ihopsjunkne figuren river av sig sin svarta mössa, slänger den på marken och börjar slita i sitt hår under vilda frustanden. Nu kan vi se att håret är långt, inte jättelångt, men långt. Ungefär nacklångt. Han dåsar omkull på rygg och blir liggande. Med ena handen hittar han en utav de utfallna cigaretterna. Han hittar alla fem. Han ger de en lång blick innan han sluter läpparna kring de och tänder på. Varför vill han skada sig? Vad är det som fattas honom?
Hesa snyftningar blandat med ett och annat hostanfall flyter ut i den tysta natten.
De omgivande, svarta träden täcker den eventuella åsynen av en blek halvmåne.
Jag skulle nog våga mig på att gissa att detta är en sådan situation att om det hade funnits en pistol, eller dylikt, ute på bron så skulle den just nu ha medverkat i ett självmordsförsök.
Personen på bron reser sig klumpigt upp på vigliga ben. Gör en rörelse som ser ut som en vändning och… kommer emot oss. Springandes. Gestalten flyger över oss i ett språng. Och i nästa stund, efter ett ljudligt krasch, ligger det en glasspetsad, blodig kropp i telefonhytten bakom oss.
Men vi är bara betraktare, vi kan inget göra. Detta är inte vår verklighet. Kom, vi går.
Hann du se ansiktet? Inte? Nåja det var kanske lite onödigt att beskriva personen som ”han”.