Sven kom rusande ned för den långa backen uppifrån allmänningen. Han flåsade och höll sig för bröstet, ”Ursäkta mig för att jag är sen Anders, jag blev tvungen att hjälpa Alma med barnen”. Han tog ett par djupa andetag och kände hur han återhämtade sig.
”Här!”, ropade Anders och slängde en grep till Sven. ”Det är väl självklart att du måste hjälpa till med barnen ibland, det måste vi ju alla då och då. Men stå inte där och söla, vi har mycket jobb framför oss på fältet idag.”
Sven fångade grepen i skaftet och mumlade, ”galning”, för sig själv. Han gick efter sin kusin som redan börjat gå bort mot Västbodafältet. De skulle slutföra förberedelserna inför att potatisen skulle sättas i marken senare i veckan. Sven hatade just den här biten med att vara egenförsörjande bonde. Det var knappt plusgrader ute och jorden de skulle luckra upp var i det närmaste stelfrusen. Han undrade ibland hur livet skulle te sig om han tog med sig familjen och bosatte sig inne i staden, hemma hos hans syster. Han hörde om hur de hade elktricitet indraget i huset de bodde i och om hur vanligt det var med bil. Sven hade aldrig åkt i en bil, bara sett en på håll. Han skulle höra med Alma ikväll om hon kunde tänka sig att flytta. Han ville så gärna köra en sådan där bil någon gång.
”Vad i hela fridens namn står du och tänker på Sven?”, röt Anders som redan var i färd med att bearbeta en stor klump jord med sin spade, ”Du har väl hört vad prosten har sagt, att vi måste plantera allt vi har extra tidigt i år, så att vi drar så stor fördel som möjligt av den andra solen”. Anders fortsatte bestämt att slå på jordkokan med sin spade, jordkokan i sin tur, gjorde allt den kunde för att inte ge med sig.
Sven spanade upp mot himmelen, han var oroad över den andra solen. Den hade visat sig första gången för en månad sedan, sedan dess hade den både blivit större och börjar lysa starkare. Byns prost menade att den nya solen var en skänk från herren och att vi var skyldiga att visa vår tacksamhet, genom att utnyttja det starkare och långvarigare ljuset för att få större och frodigare skördar. Sven visste inte vad han skulle tro, han tyckte att de hade klarat sig alldeles utmärkt med bara en sol.
”Anders, tror du verkligen att det är en sol? Varför har den kommit just nu i så fall?”, undrade Sven och fortsatte att spana mot himmelen.
”Du undrar för mycket Sven, lita på vår prost när han säger något. Han är bra mycket smartare än oss och förstår sådana här klurigheter bättre än någon av oss på gården. Han har väl läst om detta i bibeln, han kan ju läsa för bövelen. Sluta upp med att oroa dig och hugg tag här istället. Blir vi klara innan klockan två så kan du komma över på middag hos oss sedan, vi har precis slaktad en kulting, så vi har mat så det räcker och blir över”, sa Anders.

Svetten rann ner för hans tinningar medan han stack sin grep i ännu en klump jord. De var snart klara och klockan var inte ens ett. Sven log nöjt, inget gick upp emot helstekt griskulting. Han skulle fråga om han fick ta med sig lite hem till Alma och barnen tänkte han.
Ett plötsligt öronbedövande dån fick de båda kusinerna att förskräckt avbryta sitt arbete. De tittade upp mot skyn och såg hur den andra solen nu snabbt förflyttade sig över himmelen. Det såg ut som om den brann. En lång svart röksvans bildades bakom den flygande solen som dånade förbi ovanför dem. Den fortsatte bortåt, åt stan till.
Vad var detta undrade Sven storögt. Höll himmelen på att falla ner, eller var det kanske en gåva från herren. Det skulle nog prosten säga åtminstone. Kanske var det herren själv. Sven tittade bort mot Anders, han såg honom inte. Han tittade sig omkring och såg hur hans kusin rusade efter solens bana. ”Vänta Anders, jag tror det kan vara farligt!”, skrek han efter sin kusin och började springa efter.
Sven var nästan ikapp honom när en otrolig knall hördes. Marken skakade under dem och de båda föll till marken. De tittade på varandra och sedan i riktning mot staden. De såg förfärat hur en våg av vatten rusade emot dem, den var säkert lika hög som två kyrkor.
”Spring”, ropade Sven till sin kusin och de båda for upp på fötter. Längre kom de inte. Vågen var ikapp dem på en ögonblick. Staden, bilarna, Alma, barnen och kultingen var det sista Sven tänkte på. Han, Anders och resten av trakten spolades bort för att aldrig vända åter.