Om du ser henne på stan, på skolgården eller stranden, så tänker du inte \"där är en tjej precis som alla andra\". Du tänker inte heller \"där är en sån där som försöker sticka ut, fattar hon nte att hon skrämmer småbarnen, att hon kan förväxlas med en cirkusartist\", eller \"kolla, en sån där som ser så läskig ut, punkare, punken dog med åttitalet, kan hon inte färga håret brunt som alla andra?\". Förmodligen så tänker du inte alls när du ser henne. Du kanske inte lägger märke till henne, fast hon står så nära dig. Förmodligen så störs du av hennes närvaro, samtidigt som du inte kan be henne gå någon annan stans, hon har ju inte egenltigen gjort något. Men du, titta på henne, titta ordentligt på henne. Du kanske är blind för de vackra gröna ögononen, du ser inte hur ont den nästan osynliga blåtiran gör, blåmärken syns inte på mörhyade, du tar dig inte tid att märka fingrarna som saknas på hennes hand, eller att det gröna håret inte är so tjockt som det kanske verkar, tips! Tupera det tunna, håret, spraya med hårspray, då syns det inte att du tappat så mycket!, du vill inte lägga märke till att hon kanske behöver din hjälp? Om du bara ville inse varför hon går i ständigt svart, varför hon alltid gråter. Om du bara försökte förstå att ärren på hennes armar inte är självållade, dom som hon skurit dit själv har hon gjort av godkända anledningar, för hon har det inte så bra som du tror. Alla kanske har svarta kläder nu för tiden, luggen över ögat och ärr på armarna, alla ser så ledsna ut, med randiga halsdukar, stora hörlurar och glasögon fashoncore, det är inne, alla ser ut som så kallade \"EMOkids\" (man kan inte vara EMO, det är musik, nej man kan inte vara punk, hårdrock eller hipp hopp heller, men däremot punkare, hårdrockre och hipp hoppare, men tänk på dom som faktiskt har själ till det? Tänk på dom som har självmord som sista utväg, som inte vill ta sina liv men måste eftersom dom är bortom all räddning? Sånt tänker du aldrig på va? Men vet du, jag ska berätta en historia för dig, en historia om en adopterad flicka, från ett land någonstans i afrika, en flicka som är så kallad Svensk Medborgare, men som aldrig aldrig fått vara ifred på grund av sin hudfärg. Jag ska beräta en historia för dig, en historia som handlar om Grön converese och en flicka som heter Mikaela.


Du känner dig otrygg när du går på stockholms bakgator, du känner dig förföljd i Sundsvalls stenstad. Du är rädd för att bli våldtagen, rädd för att bli misshandlad, känner dig jagad efter mörkrets inbrott. Miakela har det värre, men hon klagar aldrig, gnäller aldrig om det så fort hon får chansen, som Ida, blonda blåögda Ida, i tajt jeanskjol och djup urrigning som blev av med mobilen i Malmö förra veckan!, talar överhuvud taget int om det. Hon har blivit nerslagen, misshandlad två gånger, bara för at hon är \"svart\", hon har blivit våldtagen en gång. Innan hennes trettonårsdag upplevde hon det som få brukar vara med om en gång i sitt liv. Misshandel och våldtäckt, bara för att hon var svart? Vem vet, men det kan vara så, Livet knullar oss alla, ingen dör oskuld, Mikaela var dömd till döden. Hennes styvfar, den far hon känner och älskar, som är hennes pappa då hon aldrig sett den obligatoriska, och hennes styvmor, hennes mamma i nöden, hon som hittade henne och tog hand om henne då den obligatoriska dött i HIV när Mikaela var två år, var snälla och varma, \"goda människor\", som prästen Gunnar Gran brukade kalla dem. För Mikaleas föräldrar, styvföräldrar, dom hon kände och älskade, var djupt troende. De hade låtit Mikaela själv bestämma om hon ville döpas som kristen, vilket hon också gjorde dagen hon fyllde tolv. Prästen Gunnar Gran var som en bror för henne, han var ung, tjugosex år rätt jämt, fast det var skillnad i ålder. Farbror eller \"extrapappa\" var han inte, nej bror var det! Han var den enda som visste att Mikaela blivit våldtagen, han var den enda som kände till den andra misshandelnhon var med om. Gunnar Gran var en snäll man, mörkhårig med svarta, tjockbågade glasögon och gröna converse på gudstjänsten. Mikaela såg upp till honom och ville själv bli präst, eller prästinna som hennes föräldrar sa. Julen det år hon fyllt fjorton fick hon ett par gröna converse hon med, likadana som de Gunnar Gran hade. Inget kunde få henne att känna sig stoltare, även fast hon hade en känsla av att convere var något alla hade. Våren innna hennes femtonåtsdag färgades hennes hår grönt, med hjälp av Gunnar Gran, trots att det kanske inte var något som bibeln förespråkade, men Mikalela och Gunnar Gran var båda av uppfattningen att livet skulle levas, även om man kanske bröt mot budorden, men vem visste, \"om jag dör i morgon och aldrig gjort något kul, då har jag ju inte levat!\". Det var Gunnar Grans ord och Mikaela levde efter dom. Hon såg alltid till att inte bryta bibelns text så mycket, men lite olydig fick man faktiskt vara! Grönögda, vackra Mikaela, hur kunde du veta hur rätt du skulle ha, den dagen då själv tog orden i din mun?