Minnen leker, själen skriker. Ögat gråter, läpparna ler. När ensamheten kommer, ett ljus tänt, ett ljus av hopp. Lågan blir mindre o mindre, glöden tynar sakta bort.


Det känns inte rätt, inte på något jävla sätt. Ämnade för varann, försvann som en vind. Men tro mig kära du, att när sista lövet fallit och vargen slutat yla, jusst då skall hon sluta Älska han.

Splittrad av varann, mördad på insidan av en grym tyrann. Lockar av guld, känner han en skuld. En framtid tillsammans, så fin planerad men den finns tyvärr ej mera. Deras öden var bestämt men ej så här .