Nakna träd över en grå vattenyta,
punkterad av kalla droppar.
En cyklist sveper förbi,
som om han inte fort nog kunde komma hem,
till den väntande adventsstaken.
Trädens skelett
mot himlens mörka massa.
Mörker avtecknar sig mot mörker.
En kyrkklocka,
påminner om det gudomliga Barnet
som lät sig födas till människa.
Men vem tror på sånt?

För vore det sant,
att Gud kom till jorden i denna natt.
Borde inte då naturen,
– som ändå har honom att tacka för sin existens –
visa honom lite respekt?
Borde inte mörkret över Mölndalsån
skingras i ren förundran?
Borde inte marken brista ut i blomsterprakt,
gräset spira och träden
klä sig i bladskrud, för att hylla honom?
Borde inte vinden,
– istället för att skjuta pilar av kallt regn –
susa genom trädens kronor
en sång till allt levande?
Och legioner av änglar
tända sina bloss på himlavalvet?

Men träden står tysta och nakna som förut.
Dom är väl inte dumma heller.
Kanske fanns en tid,
när träd lät sig duperas av glada budskap.
När en vanlig klibbal
kunde fås att skjuta skott i december.
Men om sådana saker över huvud taget har hänt,
var det ändå bara fåfänglighet,
som profeter fritt kunde utnyttja
för att göra sig ett namn.
Och det var inte mer än rätt att frosten
nöp bladen av grenarna,
bet ihjäl det friska modiga gräset,
lät de sköra knopparna
förvandlas till is.

Nej, träd lyssnar inte på böner,
om de nu någonsin har gjort det.
För bättre än vi människor
förstår sig naturen på att dö.


25/12 1997