Efter solen kommer regnet.
Det sköljer bort all smuts. Sorg får som förr en djupare innebörd.
Himmelen gråter, den gråter för alla människor som känner att livet är ett enda stort spratt som spelar på oss som guitarrsträngar.
Med nedstämda toner låter vi känslorna ohämmat ta kontroll över oss.
Det är sannerligen ett sorgligt väder och med all rätt.
När jag ser ut över det gröna landskapet där små buskar och träd avgränsar det stora området och flera gungor lyfter barn till höjder och får dem att kikna av glädje kan jag inte förmå mig till att hålla tillbaka. Den här pittoreska tillvaron är för mycket för en gammal själ. Min själ, som har levt i ettusensexhundra år mjuknar från diamantstadiet och blir extremt känslig - som ett ollon. Jag fäller en tår och en till och ännu en, och tillslut finner jag mig själv gråtandes över ingenting. Som en känslig varelse som återfinns endast på Tellus; en kvinna.
Instämmande nickar jag och höjer teglaset och skålar för alla tappra människoliv som förspiller tiden på petitesser. Medan jag hänvisar till ett bättre kunnande sänder jag mitt onekliga budskap om Domedagen -om att allt har sin undergång - men infinner mig helst inte i problemen som härjar länge i mitt eget liv. Jag vänder mig om mot ljuset från den nytända gatulyktan och blickar i samma stund tillbaka. Tillbaka på allt som var mitt, mitt eget. Det som spelade roll och det jag kretsade kring och det som kretsade kring mig. Mina vänner, mina fester (som var askalas) min tonårstid, välskött- inte! Hehe. Ja mycket kan jag berätta om mina äventyr över hela skånes län från det att jag fyllde sexton till tjugo. På bara några år lyckades jag ta reda på mer \"fakta\" om skåne genom att upptäcka det än någonsin i nån jävla lärobok från skolan. Jag stannar till när jag besöker ett av mina minnen. Stopp säger det och mitt sinne återförenas med min kropp och med ens är jag tillbaks bredvid lyktstolpen; i regnet.
Trött.
Väldigt trött, utmattad.
Ögonlocken faller som cementblock över ögonen och jag tappar fotfäste och trillar bakåt i det våta gräset. Bara ett eko hörs från dunket av kollapsen. Tankarna smyger fram som små harar och börjar flöda fritt i minnets himmelsblåa ocean. Ett avlägset porlande nästan oskiljaktigt från det vita bruset når mitt vänstra öra och sträcker sig långt ut bortom minnets ramar, som ut till kosmos i det beckmörka tomrummet. Där slukas ljudet och jag finner inte det längre, det rinner liksom olja ur mitt grepp.
I det dunkla sinnet växer långsamt en styrka från ekot som den trollbindande melodin lämnar efter sig, som ett spädbarn växer upp och blir en man, växer ekot och mognar för att jag ska hantera den här övermänskliga styrkan lättare. Den ger mig än oanade möjligheter att dra sjuka träd vid rötterna och plantera dem på bättre mark. Dra roten ur Gud och med tre simpla ord beskriva hela dess existens. Dra nytta av kvinnors åtrå till starka män och fylla dem med brinnande passion för heta nätter med ohämmad älskog ackompanjerat av aggresiva kärlekslåtar om ohanterliga känslor och brännheta begär. Efterspel med glödande myrra, orientaliska oljor och intima massager fyllda av lust och sensuella kyssar som utforskar kroppen; med smekningar som berättar om intensiv kärlek och hur mycket man älskar varandra.
Minnen...
Än en gång känner jag mod till att fortsätta min färd mot ödets famn.
En barm så ömsint att sömnen tar vid och sakta släpper orket tag och ebbar ut i mörka skogar bland mina vilsna sårade drömmar.

Jag somnar...


/Tillägnad min vän Isabel, vars intellektuella stöd är bortom mina ord.