Det regnade ute. Hon satt på fönsterbrädan och lutade kinden mot det svala glaset medan hon lät blicken följa regndropparnas väg längs glasets utsida. Dropparna ringlade sig ned längs rutan och bildade ett sällsamt mönster av mystik som bara de själva förstod.
De andras skratt och glada högljudda röster surrade omkring henne, men själv deltog hon inte. Hon väntade.
Han hade ju lovat att komma, varför var han då inte här? Klumpen i magen gjorde sig påmind igen, och hon grimaserade medan hon lät blicken färdas till den lilla balkongen strax utanför fönstret.
Och till sin förskräckelse såg hon honom där ute. – Svartklädd från topp till tå satt han gränsle över det regnvåta räcket som löpte längs hela balkongen. Hon reste sig snabbt upp och rusade fram till balkongdörren, kämpade med det krånglande låset. Fingrarna kändes fumliga, och dörren vägrade envist att öppnas. Hon svor och kände hur ögonen fylldes av förtvivlade tårar, men då bestämde sig dörren för att det tydligen var dags att lyda nu – och den smälldes upp på vid gavel.
Hon slängde sig ut, snubblade på tröskeln och halvt ramlade fram mot honom för att hjälpa, hindra, rädda honom från att falla. Men precis när hennes famlande fingrar sträckte sig efter honom, så hoppade han...

”Neeeeej!”, Det var som att någon just slagit till henne i huvudet med en järnklubba, allting började snurra som om hon satt i en vansinneskarusell.
Hon svalde hårt några gånger, skyndade sedan fram till balkongräcket och kikade ner, livrädd för vad hon skulle få se.
Och där var han, fast inte krossad mot marken långt där nere, utan hängande från balkongen under med fingrarna krampaktigt slutna om det tunna räcket, som om han i sista sekunden hade ångrat sig. Men det skulle inte vara någon överdrift att säga att hans liv hängde på en skör tråd just nu.
Han hängde fyra våningar ovanför marken, med det svarta håret i stripor och regnet rinnande nedför kinderna som tårar. Han såg tyst upp på henne, och det var som om hans ögon växte, och fyllde upp hela hennes synfält. Och ja, nog förstod hon, men hon ville inte förstå, vägrade lyssna på den skrikande lilla rösten i hjärtat som försökte få henne att ta förnuftet till fånga. Men hon visste, och han visste att hon visste.
”Nej! Du får inte! Snälla… snälla, gör inte så mot mig…!” Men hennes ord drunknade i regnets smatter, och hans fingrar gled mot det hala räcket, tappade sakta sitt grepp, släppta sakta sitt grepp, - och han föll…

De andra kom ut på balkongen bakom henne lagom för att se hur han försvann ut. I ett ögonblick var det som om han bara hängde där mitt ute i tomma luften, men sedan tog jordens dragningskraft tag i hans kropp och drog honom till sig i en rasande fart. Onaturligt skarpt såg hon hur han föll, och hon hörde den krasande dunsen när kroppen träffade den asfalterade gatan Fyra våningar längre ner.

Ett fruktansvärt skrik fyllde luften, fyllde hela henne. Kanske var det hon som skrek, kanske någon annan, själv var hon knappt medveten om omgivningen längre. Hennes själ föll med honom, kände hans smärta och krossades mot den hårda asfalten tillsammans med honom. Ja, så kändes det i alla fall, men naturligtvis var det inte så.
Någon tog tag i henne och hela gänget sprang ut i trapphuset, ner för de mönstrade stentrapporna, ut i regnet, och fram till killen som låg där. Förresten var han kanske ingen kille längre? eller jo, han var fortfarande av manligt kön, men han var inte hennes kille längre, för man kan väl inte ha en kille som är död? Var han förresten död?
Jo, det måste han vara. Ingen kunde överleva ett sådant fall, eller?
Tankarna rörde sig långsamt och totalförvirrat i hjärnan, som trögflytande sirap, och det var som om de inte tillhörde henne.
Hennes ögon registrerade visserligen varenda detalj; det bleka ansiktet, kroppens onaturligt förvridna ställning, den andra killen som böjde sig ned och försökte få liv i honom, men ändå så var det som att hon inte brydde sig. Hon bara stod där med hängande armar, dimmig blick och hår och kläder våta av regn. Gud grät.

En tjej försvann in i huset för att ringa efter ambulans.
Och efter vad som kändes som en hel evighet senare kom hon ut och förkunnat att ambulansen var på väg. Var på väg? Men det räckte ju inte, den måste vara här nu, NU!

Och precis då kom alla känslorna tillbaka till henne, - tillsammans med den grymma verkligheten.
Det första hon kände var att det var kallt och hon frös, sedan såg hon honom, den som betydde mest för henne i hela världen, i hela universum, i hela hennes jävla liv var död. Hon skrek. Knuffade sig förbi alla de andra, sköt dem omilt åt sidan och slängde sig ned på den blöta, blödande asfalten bredvid honom. Hon ruskade och skakade, försökte på alla sätt att väcka honom, men utan att lyckas.
Då lutade hon huvudet mot hans bröst i ren och skär förtvivlan, men ryckte häftigt till över vad hon kände – hjärtslag, han levde fortfarande.

Och det var som om hennes närvaro väckte någonting inom honom, och han slog upp ögonen och såg på henne, såg på dem allihop. De blå ögonen var fulla med så mycket smärta att allting liksom stannade upp, till och med regnet upphörde tvärt att falla. Sakta, oerhört sakta, vred han på huvudet och såg rakt på henne. Han log. Sedan slöt han ögonen, och en lång djup suck lämnade de spruckna läpparna. Det var en suck av lättnad, som skickade iväg all smärta och alla problem och bara lämnade en fridfull sömn efter sig. Han var död.

En liten solstråle bröt fram genom molnen och träffade hans kritvita ansikte, gud slutade gråta när han fick tillbaka sin ängel. Men till skillnad från gud så kom hennes gråt i en väldig störtflod av tårar först nu när allting var över. Gud fick kanske tillbaka sin bästa ängel, men hon förlorade den första och enda människa hon någonsin skulle Älska så mycket. Hennes älskade svarta pojkängel hade lämnat henne för gott. Det var nästan för hemskt för att kunna förstås, och ändå, ändå var det sant, så förjävligt övertydligt sant.....