”Vad var det egentligen med din mamma? Hon såg inte riktigt glad ut”, sa Peter och tog ett djupt andetag för att sedan pusta ut tandkrämsdoftande andedräkt mot taket.
”Tyckte du inte? Jag märkte då ingen skillnad i alla fall”, sa jag med en halvmumlande, nästan lite nonchalant röst, eftersom jag precis hade lagt mig i sängen för att avnjuta nattens välbehövliga sömn. ”Hon var väl som vanligt, det är nog ingenting”, fortsatte jag och tyckte inte det behövde utvecklas mer än så.

Jag visste att mamma inte gillade att jag skulle gifta mig för att sedan kort därefter åka till Spanien med min make Peter. Jag visste att hon inte tyckte att vårt bröllop var lämpligt tidsmässigt, just med tanke på hennes eget flackande livstillstånd. Jag visste också att hon inte alls uppskattade den förändring som komma skulle inom vår familj, men vad skulle jag göra? Det är det här jag vill och om mamma inte tycker om det så får det vara så. Det här är mitt liv, hon måste någon gång lära sig att släppa taget om mig – klippa av navelsträngen mellan oss! Ja ja, om inte annat så kan säkert pappa få henne att förstå, tänkte jag och drog upp täcket så långt att tårna tittade fram.

Peter låg fortfarande på rygg, alldeles tyst, bredvid mig, men vände sig plötsligt mot mig med sina nyborstade tänder och frågade: ”Du, jag tror inte din mamma gillar mig. Hon tittade så konstigt på mig när jag stod där framme vid altaret, i kyrkan. Hon verkade inte alls vara glad över att vi skulle gifta oss.”

Jag hörde på Peters röst att han lät lite upprörd och ledsen. Jag visste dock inte om det var den nya starka tandkrämen som påverkade hans läte eller om det berodde på att han verkligen var bekymrad, så jag bestämde mig för att vända på mig för att ta reda på det. Under tiden, medan jag vände mig om, funderade jag på varför jag inte skulle berätta för honom. Det är ju knappast någonting farligt som får oss att bryta upp, möjligtvis lite pinsamt i och med att han lägger skulden på sig själv för mammas beteende. Fan också, jag borde ha sagt det tidigare, så hade inte Peter behövt känna sig orolig, tänkte jag för mig själv medan jag kröp ihop till fosterställning för att få in de kalla, röda tårna under täcket igen.
”Du behöver inte vara orolig, Peter. Anledningen till att mamma betedde sig så underligt när vi gifte oss var hennes egen livskris. Hon mådde inte speciellt bra just då, förstår du. Hon hade svårt att inse verkligheten om att hennes dotter skulle gifta sig, resa bort och bli självständig.”
Gud så skönt att det var sagt. Hoppas han förstår nu, bad jag inombords. Hoppas, hoppas.

Reaktionen från Peter blev som jag hade hoppats, men ändå lite oväntad. Det enda han sa var: ”Jaha. Okej, vi kanske borde prata med henne båda två och försöka få henne förstå att vi älskar varandra och att hon kan lita på oss.” Peters förslag kändes vettigt och fick mig att pusta ut. Men det fanns en annan sak jag reagerade på – Peters tandkrämsdoftande andedräkt.
”Av rösten och andedräkten att döma så var tandkrämen ganska stark va?”, sa jag med ett leende.
”He he, skrattade Peter. Jo du, det skall gudarna veta! Det var några konstiga ränder av rött som gjorde den stark, tror jag, sa Peter.